Det före detta Teatergalleriet på Uppsala Stadsteater har som bekant fått ett andra liv som ett galleri för den offentliga konsten i både kommun och län. Det ger allmänheten en motiverad möjlighet att följa den offentliga konsten på närmare håll, och att stiga in i upphandlingar och förlopp som det i allmänhet är svårt att få insyn i. Vi har de senaste åren bland annat fått ta del av processerna som leder fram till ett klart verk i vårt gemensamma rum, vi har sett skisser och mött tankar. Dessutom har flera offentliga verk fått ett större sammanhang genom att det aktuella konstnärskapet har presenterats i en omfattning som kanske säger mer än bara det enskilda verket. Vi har också fått se konst och utställningar som i vanliga fall bara visas på institutioner som inte alla besöker.
I utställningen ”Inre och yttre landskap” slås två flugor i en klatschig smäll och betraktaren ges möjlighet att se den turnerande samlingsutställningen ”Välbekant och nybekant”, som under några år har visats på en rad vårdboenden i Uppsala kommun, och samtidigt få en fördjupad bild av en av de deltagande konstnärerna, nämligen fotografen Ira Löfman. Förutom en överdos av klichéfyllda titlar erbjuds en intressant helhet som exempelvis visar något av hur tankarna går kring viken konst som fungerar i vårdens inte alldeles enkla rum. Utmaningen är förstås att hitta konst som är lagom och inte utmanar för mycket, men som ändå är tillräckligt bra för att vara intressant också för en initierad publik. Ett verk som inte håller måttet lär för övrigt knappast öka någons välbefinnande. Det är en delikat uppgift. En kass målning kan ge symptom som sträcker sig från ett lätt illamående till en svår livströtthet. I varje fall för mig.
Rent generellt borde man möjligen försöka utmana lite mer, men ”Välbekant och nybekant” visar onekligen på viss fingertoppskänsla. Marie Capaldis kraftiga målning av en kopp ur en storsäljande servis från Gefle Porslin och Ingvill Stilles frejdiga målning ”Avvaktan”, som visar en vilande men uppmärksam katt, är två exempel på motiv som knappast förmår uppröra någon, men som ändå är utförda med en tillräcklig kompetens för att vara intressanta. Detsamma kan sägas om några verk som smakar på okonventionella material som träull och begagnad köksutrustning. Små enkla uppror mot vaneseendet är inte att förakta.
Den fotograferande konstnären Ira Löfman har arbetat mycket med Uppsala domkyrka, både som motiv och utställningsrum. En mjuk känsla av dramatik och dimma är ett återkommande element i Löfmans bildvärld. Här får vi förutom Domkyrkan ett lite bredare spektrum som anlägger samma eftertänksamma blick på motiv som moln och landskapsdetaljer. Ett klart mervärde.