”Den hänryckning som omvittnas i samband med konstbetraktande skiljer sig till graden men inte till arten från (den kanske slumrande) glädjen att lägga märke till hur det låter när man trampar igenom frasande januariskare”, skrev den svenska konsthistorikern Gunnar Berefelt i den lilla boken ”Skönt – om konsten att förnimma” (1973), och trots eller kanske tack vare utsagans relativa förenklande återkommer jag ständigt till Berefelts enkla påpekande. Tillsammans med ett citat av Marcel Duchamp som smådrygt preciserar konsten som den enda aktivitet som har potential att få människan att lämna det animala stadiet, som jag i ett yngre oförstånd gärna koketterade med, hör Berefelts ord rent av till det som format min egen konstsyn. Den isländsk-danska superstjärnan Olafur Eliasson skapar sin konst ungefär precis där dessa två axlar möts, där Berefelts bön om enkel förnimmelse korsar Duchamps suveränt överlägsna intellektualiserande.
Olafur Eliassons konst kan beskrivas som ett slags frosseri i perception där rörelse, dofter, ljus, vatten och vind ständigt återkommer i egenskap av fenomen som tvingar oss att inte bara existera utan också notera vår existens. Projekt som att fylla den stora turbinhallen på Tate modern med en smäktande solnedgång och att låta ett vilt vattenfall spruta ut från Brooklyn Bridge i New York har gett honom ett solitt rykte som storslaget tydlig och tydligt storslagen. Trots att han arbetar i många olika medier rör sig hans konst kring samma frågor, och den stora retrospektiva presentationen ”Olafur Eliasson: Verklighetsmaskiner” som har fått Moderna museet och ArkDes att (äntligen) slå sina påsar ihop är helt följdriktigt en veritabel förnimmelsefest som man gör klokt i att inte missa.
Redan det första rummet summerar helheten. Lägg handen på en rymdsten och hisna (”Touch”), ducka för en hängande fläkt som av egen kraft skapar ett nyckfullt rörelsemönster, (”Ventilator”), fyll näsan med doft från en vägg helt täckt av mossa som antyder nordiskt landskapsmåleri,”(Moss wall”) och titta in i nästa sal genom en stor prisma som ställer världen på ända (”the Seeing space”). Sedan är det bara att omtumlad studsa vidare från verk till verk som ett barn speedat av tivolits ljuvliga sockervadd som inte bara höjer blodsockret utan också lägger sig i ansiktet som om det blev lindat i spindelnät.
Upprutna spegelväggar, enorma kaleidoskåp, en dimslöja som bär en regnbåge, ljus som slår ut receptorerna och gör ditt seende svartvitt, ilsket pysande slangar som skapar förnimmelse av sandstorm, snurrande glasskivor som inluderar betraktarens skugga i ett svävande men väldigt rumsligt verk, ett mörkt rum där du förvandlas till en kamera i en hastigt flammande blixt. Graden av underhållning är konstant på hög nivå.
Det är inget snack om att Eliasson är en utmärkt konstnär, frågan är snarare om han ändå är överskattad. Det går utan vidare att med rätt (ill-)vilja beskriva hans verk som ett effektsökeri med stor budget, svept i ett pseudointellektuellt lapptäcke. Men det är en rätt så ogin tolkning. Har man hittat ett columbi ägg som låter sig göras om och om igen så finns det all anledning att hålla fast vid det.
Eliasson preciserar människan i rummet, både i det stora och i det lilla. Människan som en varelse på jorden, helt enkelt. Men det handlar inte om en romantisk jakt efter sublimt skimrande naturupplevelser, tvärtom, det finns faktiskt ofta ett tydligt lager av intellektuell aktivitet hos Eliasson. Inte minst för att han i allmänhet så tydligt deklarerar och förevisar de konstruktioner som ger upphov till de fenomen han låter betraktaren bli en del av. Och som naturmänniska är det snarast som en ekologiskt medveten och ovanligt munter domedagspredikant han skulle kunna bestämmas, inte helt olik en konstvärldens Al Gore, med undantag för att det helvete Eliasson antyder bara är underförstått. Den subtila civilisationskritiken gör förstås hela skillnaden. Men det är viktigt att inte stirra sig blind på Eliassons mossa och tro att han är en försmådd miljöpartist som tyst och bittert svär över att partiet tappat miljöfrågan utan hans ekologiska medvetenhet handlare snarare, som den hypade eko-teoretikern Timoty Morton påpekar i en katalogtext, om att gång på gång påpeka att platsen inte är en utan flera, att ekologin ska vara ekologierna och att vi måste öppna ögonen för fler än en verklighet om vi ska ha någon chans. Om inte kalejdoskopen, de uppbrutna spegelväggarna och de återkommande prismorna är övertygande nog är det bara att stiga in i den majestätiska labyrinten av halvtransparenta färgfilter, ”Seu corpo da obra (Your body if work)”, som breder ut sig i ArkDes stora sal. Att röra sig i gångarna är att gång på gång förändra rummet omkring sig. De tunna, wobblande väggarna flyter utgående från din rörelse ihop och isär till nya enheter. Du tittar inte längre in i, utan befinner dig inuti kalejdoskopet. En briljant illustration av en verklighet som verkligen är så enkel, och så komplex.