I familjefilmen ”Night at the museum” spelar Ben Stiller en underdog som blivit av med jobbet och är på väg att förlora kontakten med sin son. Som en desperat, sista åtgärd tar han jobb som nattvakt på ett naturhistoriskt museum där det visar sig att dinosaurieskelett, mumier, ryttarstatyer och allt annat som befolkar de dammiga dioramorna vaknar till liv under natten. Det blir problem förstås, och i en fläskig upplösning lyckas Ben Stillers karaktär fånga in alla förrymda föremål och vinna sin sons respekt och hittar sannolikt en kvinna på köpet.
Jag måste erkänna att jag inte minns den ganska hemska filmen i detalj. Men ett sidospår är i varje fall att museets chef tänker sparka Stiller för att han inte kan hålla ordning, men ändrar sig när den oreda som förrymda neanderthalare har skapat får medialt ljus och uppfattas som en briljant reklamkampanj som äntligen får publiken att hitta till museet.
Den lite olyckliga andemeningen som filmen förmedlar är att museet inte förmår attrahera en publik i kraft av vad det är, utan behöver draghjälp av externa jippon som lovar att museet är spännande, trots att det är vad det är. De growlande stenåldersmänniskorna i den amerikanska storfilmen kunde verkligen vara en smart reklamkampanj eller ett drivet konstprojekt som någon curator totat ihop i bästa välmening.
Så ser det ofta ut när museer utanför konstvärlden plockar in konsten i sitt sammanhang. Man är ute efter konstens sensationella potential, snarare än dess kvalitet som yta för fria och oriktade tankar.
Desto mer glädjande då att konstatera att Historiska museets möte med samtidskonsten i den ambitiösa satsningen ”History unfolds” fungerar riktigt bra. Konsten blir ett tillägg som både stärker och kritiskt granskar den ordinarie verksamheten.
Redan det internationella startfältet lovar gott, och Esther Shalev-Gerz, Dušica Dražic, James Webb, Minna L Henriksson, Elisabeth Bucht, Artur Zmijewski, Jananne Al-Ani, Hiwa K, Susan Meiselas och Meriç Algün Ringborg håller för förväntningarna.
Meriç Algün Ringborgs installation ”Ö (The Mutual Letter)” visades nyligen på Moderna museet, men blir här, omgiven av historiska artefakter som stärker verkets tes, ännu starkare. Verket består av ett ljudspår där två röster korsläser turkiska och svenska ord som är likdana, och av en liten parlör där samma ord är tryckta. I sammanhanget blir det en vibrerande illustration av hur väl historien och den mänskliga utvecklingen låter sig beskrivas som en enda, ömsesidig kulturell appropriering.
En liknande effekt har den irakiska konstnären Hiwa K:s film ”The Bell”, som följer en irakisk man som samlar patroner från de senaste decenniernas krig för att sedan, på en verkstad med sekellånga anor, omvandla metallen till en kyrkklocka. Presenterad tillsammans med museets stora, mörka kyrkklockor, objekt som på erövrad mark ofta har förvandlats till kanoner, får verket en rejäl känslomässig puff.
Sydafrikanska James Webbs insamlade böner, som presenteras i en mängd högtalare på en stor röd matta, serbiska Dušica Dražic vackra installation baserad på museets väldiga samling av svenska jordprover och engelsk-iranska Jananne Al-Anis svävande luftburna panorering över en monoton men av historien ärrad öken i Mellanöstern ger alla aspekter på samlande och visar hur det vi kallar olika kulturer egentligen bara är förgreningar av en och samma kultur.
Den Uppsalabaserade textilkonstnären Elisabeth Bucht får agera inkastare och har klätt det väldiga ”Pireuslejonet” i museets entré med en färggrann virkad one-piece, som smälter in förvånande väl i den allvarstyngda atmosfären.
Allra effektivast är litauiska Esther Shalev-Gerzs ”The Gold Room”, som i museets källarvalv presenterar tio objekt som har valts ut av fem historiker och lika många nyanlända flyktingar. I en tjockglasad guldmonter tronar de dyrbara objekten, och i en projektion där ett centralt fält är täckt av guld berättar personerna om sina val.
Kontrasten mellan historikernas val från museets samlingar, och flyktingarnas mer personliga objekt är enorm men inte stötande. En död broders gamla halsband och ett guldkors som hela familjen har offrat sina smycken för är två av artefakterna som får en skakande berättelse och som laddas så att betraktaren nästan andäktigt hisnar framför objekten i fråga. Shalev-Gerz är utomordentligt skicklig på att bygga stämningar och visa hur historia och identitet konstrueras och konstrueras om i en ständigt pågående process.
”History unfolds” vill vara en reflektion över det arbete av pågående historieskrivning som ett museum innebär, och är verkligen det. Mest av allt har utställningen karaktär av ett uppfyllt löfte. Och i en tid då vi i allt högre grad tycks upptagna av lögnens genomslag är det utomordentligt välgörande.