De senaste åren har akvarellisten Lars Holm med stigande popularitet mest visat stora och storslagna porträtt på sina utställningar. Sommarutställningen ”Face II Face” i Botaniska trädgården 2009, då Lars Holm ställde ut tillsammans med skulptören Lars Widenfalk, hör avgjort till de utställningar i Uppsala som flest personer har vänt sig till mig för att berömma. Som en driven och tekniskt skicklig akvarellmålare får Lars Holm en smula av den kärlek som flödar kring den folkkäre Lars LErin, och det är inte utan grund.
På Galleri Strömbom gör nu Lars Holm lite av en gir och återvänder till ett landskapsmåleri som han inte visat på länge. Det lila gallerirummet har också dikterat ett litet format och merparten av de verk som visas är små delikata friluftsmålningar i eleganta träfärgade ramar.
En av Lars Holms styrkor är att han är mycket bra på att låta en nyans dominera, vilket ger en harmonisk helhet, och på samma gång släpper in tillräckligt med kontraster och måleriska infall så att bilden inte blir statisk, tyst och trist. Så fungerar hans porträtt och så fungerar också hans landskapsmåleri.
De miljöer som hänger på Strömboms väggar är hämtade från Valön i Bohuslän, där konstnären spenderar en del av sin tid. Men den konkreta naturen är egentligen inte särskilt viktig. Landskapet i bilderna är bara antytt och Holm koncentrerar sig på att förmedla upplevelsen av naturen istället för den bokstavliga miljön
Det skulle gå att klassificera sviten – alla målningar bär titeln ”Mina landskap” – som ett förhållandevis klassiskt ljusmåleri. Upplevelsen av luft, himmel och överväldigande dagande är högst påtaglig. Men det blir ändå inte riktigt rätt. Det som mer än något annat präglar Holms landskapsbilder är snarare ett, och det är i sammanhanget mycket centralt, motstånd. Holm brottas med det sköna och kämpar hårt för att inte gå i den drivna akvarellistens mest uppenbara fälla och bara ge sig hän. Han vrider blicken, söker varierade perspektiv och tvingar sig mot en lite abstraktare ton, allt för att inte fastna i de lockande klichéerna. Skillnaden kan vara finstilt ibland, men har desto större betydelse.
Det är imponerande att Lars Holm, som dessutom konsekvent har blivit bättre och bättre, fortsätter hitta egna tagningar på belastade genrer.