Det är väldigt frestande att se Modernautställningen som en helhetsbild av ett svenskt konstliv som artikulerar sig. Så är det givetvis inte. Modernautställningen är det perspektiv som utställningens curatorer har applicerat, och det kan vara värt att hålla i minnet att utställningen inte har några heltäckande ambitioner och skulle kunna se ut på väldigt många sätt. Men Fredrik Liew, intendent på Moderna, Gertrud Sandqvist, professor i konstteori i Malmö, och Lisa Rosendahl, verksamhetsledare för Baltic Art Center i Visby, har ändå sökt efter ett sammanhang som lever upp till utställningens avsikt om att visa vad som händer på den svenska konstscenen.
Det är trots allt, som avgående Lars Nittve skriver i ett förord till katalogen, inte mer än några tusen personer som verkligen följer med vad som händer i konsthallar, gallerier och andra mer slutna sammanhang. Modernautställningen ska vart fjärde år presentera den breda allmänheten ett sammanhang, och dessutom visa de aktiva konstnärerna att museet vet att de finns. Det är en väldigt sympatisk ambition.
Så har Modernautställningen 2010 också blivit en sympatisk utsaga. Bland de 54 deltagande konstnärerna finns både väntade och oväntade namn – många saknar till exempel svensk gallerist. Den svenska konstscenen påverkas inte bara av konstnärer med svenska pass, och följaktligen har en rad deltagare annan nationalitet och ännu fler är inte, sitt svenska pass till trots, särskilt verksamma i landet. Konstvärlden är rörlig och knappast längre uppbyggd kring polariserade grupper, varför det sällan uppstår konflikter i möten mellan ämnen, genrer och material. I bästa fall kan konst beskrivas som ett pågående samtal, och ett samtal berikas, snarare än hämmas, av olika utsagor. Curatorerna ringar själva in fyra huvudspår eller sammanhang där deltagande verk kan placeras; bilden av Sverige och svensk självbild är ett återkommande tema, liksom frågor som handlar om upphovsmannaskap, modernistiska återblickar och eteriska utsagor. Men man kunde också göra listan längre.
I jämförelse med den första Modernautställningen för fyra år sedan känns årets upplaga lite blekare och mindre visuellt slagkraftig. Men i gengäld känns 2010 års version lite öppnare, nästan som ett dialogiskt plockepinn. Att våga tona ned och lyssna är en tillgång, och det är symptomatiskt att Andreas Gedin, Annica Karlsson Rixon och flera andra doktorander i fri konst ges plats och tillfälle att presentera sin konstnärliga forskningsprocess.
I övrigt är det just de verk som berör upphovsmannaskap och konstnärlig appropriering som präglar Modernautställningen. Kajsa Dahlbergs Ett eget rum/Tusen bibliotek, där konstnären har gjort en egen version av Virginia Woolfs klassiker genom att låna och kopiera marginalanteckningar och understrykningar i alla tillgängliga exemplar på svenska bibliotek, är en makalös illustration av betraktarens, eller läsarens, medskapande roll. Och Sara Jordenös Persona-projekt, som griper tag i Bergmans kanske finaste ögonblick, presenterar den periferi som varje konstnärligt verk, oberoende av storlek och framgång, hela tiden måste förhålla sig till. Hur påverkar det exempelvis filmen att någon regelbundet flyttar den från Bergmanhyllan till filmer under rubriken Lesbian Theme i en videobutik i Los Angeles? Eller av att kvinnan som bor i huset där filmen utspelar sig är hjärtligt trött på de entusiastiska cineaster som hemsöker hennes egendom? Denna vilja till liksom glidande betraktande präglar åtskilliga verk i Modernautställningen, och kan också sägas vara ett utslag av den öppenhet som möjligen kommer av det aktiva beslutet att inte låtsas att konstvärlden är något annat än en heterogen ström av intryck.
Intellektuell öppenhet är inte detsamma som intellektuellt krävande eller exkluderande, kan det också vara värt att påpeka. Modernautställningen 2010 kräver inte mer än nyfikenhet av sina betraktare och i bredden finns också det sinnliga, det direkt lekfulla, det tekniskt briljanta och det mer rakt debatterande – även om den högljudda plakatkonsten faktiskt lite förvånande lyser med sin frånvaro. Det är klart att man alltid kan hitta invändningar mot en stor samlingsutställning och, kanske framförallt, sakna några av sina egna favoriter. Men de invändningarna faller eftersom ambitionen, som sagt, är att göra en tagning och inte ett heltäckande porträtt. Modernautställningen 2010 är inte en omskakande framställning som ställer begreppen på tvären, men helheten är en diagnos som lovar gott för samtiden.