Hur mycket idyll kan man egentligen stoppa i sig utan att bli illamående? Frågan går inte att undvika när man vandrar runt bland de lysande färgerna i Sven-Harrys konstmuseums stora utställning med den lyriske naivisten Olle Olsson Hagalund, som ägnade sitt liv och sin milda expressionism åt att fånga folkliv och miljö i den pittoreska stadsdelen Hagalund i Solna. Och svaret? Tja, en grafitgrå vinterdag med ett stickande regn och en ilsken vind som antyder bitestikelinflammation går det åtminstone att smälla i sig bra mycket okomplicerad lycka utan att det blir en direkt överdos.
Olle Olsson växte upp och levde hela sitt liv i den pittoreska kåkstaden som bestod av ett par hundra villor som under 60-talets rivningsvurm fick ge plats för de höghus som står på platsen idag. Att han lade stadsdelens namn till sitt eget känns fullkomligt logiskt när man står framför hans nästan förälskade måleri, som omedelbart blev folkligt när han ställde ut separat första gången 1938. Det faktum att han fick representera Sverige på biennalen i Venedig 1942 känns lika givet. En värld på väg att ruinera sig själv hade säkerligen ett visst behov av lyriska lyckopiller.
Det ständigt soliga Hagalund dominerar förstås utställningen ”En färgstark romantiker”, men har också sällskap av bilder från Paris och Danmark, samt av självporträtt och porträtt. Det finns väldigt lite av den existentiellt sökande blick som man gärna förknippar med 1900-talsmåleri hos Olle Olsson Hagalund. Det både syns och känns att han verkade utanför alla konstteoretiska ramar och medvetna ismer. Hans styrka är istället en hänförd blick som inte skyggar för sin egen naivitet. Här är det ingen som behöver dö två gånger för att ta sig in i ett Nangilima där det endast finns roliga äventyr. Det räcker med att ta en promenad i kvarteret. Samma blick är förstås också hans akilleshäl. Olsson Hagalunds kvinnobilder sitter exempelvis ofta generande fast i sin patriarkala historia och ibland blir det myllrande folklivsscenerna lite för frejdigt mustiga för att hålla intresset på topp.
Som betraktare rör man sig bland verken i en jakt på ett läckage av det som, åtminstone rimligen, måste finnas under ytan. Och visst hittar man det ibland. Kanske i synnerhet i självporträtten av en målare som inte ser närmelsevis lika uppsluppen ut som sina bilder. Det avbildade jagets ögon har inte alls samma aningslösa blick som sitt målande subjekt, skulle man kunna säga, och i mötet mellan målarens två blickar händer det någonting intressant. Glipan som uppstår antyder att Olsson Hagalunds måleri handlar om den skapande akten som ett sätt att skapa mening och hitta ett fäste i tillvaron – om att famna lyckan för att finna den. Kanske är han trots allt lite av en, låt vara ovanligt munter, existentialist.
Olle Olsson Hagalunds hela produktion påverkas också av det faktum att hans älskade habitat blev jämnat med marken. Det för med sig två nästan diametralt olika saker. Å ena sidan innebär det att hans bildvärld ohjälpligt sveps i ett nostalgiskt, inte så lite kväljande dis. Å andra sidan att han får en nästan civilisationskritisk udd som talar om det ibland ganska höga pris ett samhälle betalar för sin nödvändiga modernisering.
Kanske är det just bortom den färgstarka romantiken man hittar den riktigt intressanta Olle Olsson Hagalund.