”Nej, jag gillar inte grafik” är en omöjlig mening. I varje fall om man på något sätt är intresserad av bilder och konst. Det går möjligen att avsky etsningar eller känna vämjelse över att digitala tryck kvalar in under vinjetten.
Men helheten går inte att avfärda. Den är alldeles för bred. Om du tvivlar är det bara att stiga in på Grafiska Sällskapets femtonde triennal på Uppsala konstmuseum. Mångfald är det första jag tänker.
Konstnärerna Ann Edholm och Leif Elggren har tillsammans med museets intendent Ann-Cristine Fogelberg suttit i årets jury och sorterat ut 315 verk av 117 konstnärer. Urban Engström har haft det säkert väldigt lustfyllda men också rätt otacksamma arbetet att som utställningskommissarie få ihop det hela till en sammanhållen utställning. Det enda raka är förstås att famna spretigheten och försöka undvika att hänga verk som inte fungerar ihop bredvid varandra. Det har lyckats, och att promenera runt i utställningen är obrutet underhållande.
Man skulle förstås kunna argumentera för att grafiken i stort skulle må bättre av en tajt utställning som i lite större utsträckning kändes fokuserad. Men jag tror att det vore fel. Syftet med triennalen är att visa livskraftig bredd, och det lyckas man sannerligen med. Vart man än vänder sig så hittar man något tuggbart. Ett verk som sticker ut, en rolig kontrast, en färg, en teknik som man inte väntat sig. Grafiktrinnalen är som ett mingel där man slipper interagera med andra människor. Man stöter på några intetsägande på gränsen till överflödiga bidrag också, men inte fler än att man lätt kan vända dem ryggen. Och utropstecknen är betydligt fler.
Roligast är, kanske, de många uttryck som bara antyder en grafisk teknik, eller använder den som en del i en större helhet. Emmy Dijkstras pappersklänningar med tryckta bilder är exempelvis trevliga och bär ett narrativ om förflyttning som också bokstavligen kan bäras.
Tomas Colbengtsons ”Glaskåtan” är också väldigt bra, och det enda verk som har tillåtits stiga in på museets mellanvåning. Fyra glasskivor med tryck i emalj står resta mot varandra och visar halvt genomskinliga bilder av svensk ursprungsbefolkning. De gamla transparanta fotografierna av allvarliga samiska människor blir en stark effekt bland universitetets samling av äldre representativ konst. Den offentliga historieskrivningen möter den historia som förtigits, angripits och så när raderats ut.
I en av fönstersmygarna högst upp har Ellisif Hals och Susanne Skeide byggt en kokongliknande tillfällig skulptur av tusentals små tryckta fragment. ”Åpent kammer”, som verket heter, är enormt fascinerande och tillräckligt rik på mängder av små berättelser – som en frusen explosion av tankar – för att ensam motivera ett besök.
Fredrik Lindqvists gigantiska känguru, i träsnitt på tyg, är ytterligare ett verk som utmärker sig som en väldigt rolig tillämpning av en uråldrig teknik. Anton Wiraeus, född och uppvuxen i Uppsala, bekänner i några runda bilder av reflekterande laminat sin kärlek till bastubad och visar både sin egen säkra formkänsla och grafikens bredd.
Men också många enkla, raka, traditionellt utförda bilder är bra. Nasrin Taghizadrahs torrnål har en hög intensitet. Precis som Uppsalakonstnären Denis Stéens liksom finlemmade träsnitt. Stina Eidems etsning ”2 undulater” är som fågelbild betraktad direkt oemotståndlig. Och dessutom en blinkning till den lilla specialutställning med fågelgrafikern Göran Brunius som pågår parallellt med triennalen. Brunius svartvita etsningar bär en oväntad dramatik och sticker ut i genren på samma sätt som fotografen Brutus Östlings uppskattade fåglar. Djuren är alltid minst lika mycket individer som representanter för sin art.
Grafik är ett genreparaply som är fyllt av lust. Om det är något som förenar litografier, träsnitt, linoleumsnitt, torrnål giclée och diverse blandformat så är det att påfallande många ger intryck av att vara producerade av lust. Konstgrafiker har roligt. Eller kanske hellre: när en konstnär vill ha roligt är grafiken nära till hands. Kanske för att de grafiska teknikerna, med serietillverkning och upprepning, allt som oftast frångår den rätt betungande tanken på att varje verk måste vara något unikt.