Det är svårt att se på Bror Hjorths Hus återkommande utställningar med konstnärer som på något sätt hör samman med Bror Hjorth på ett objektivt sätt. Utställningarna lyfter ofta fram namn som börjat falla i glömska, eller namn som kanske aldrig fick det där riktigt stora genomslaget de kanske förtjänade, och ambitionen är så genomsympatisk att jag ibland glömmer att fråga mig vad jag tycker om den aktuella konsten och istället blir glad av att Bror Hjorth liksom kan fortsätta nätverka och lyfta fram kolleger och generationskamrater som inte väcker samma glädje på auktionshusen.
Tommy Östmar (1934-2007), en gång elev till bror Hjorth och senare själv professor i teckning, är ett typiskt exempel. En lite bortglömd modernist som lyckades förhållandevis väl men aldrig slog igenom med dunder och brak. En konstnär, kort och gott, som man knappast har saknat men ändå blir glad av att återse eller möta för första gången. En habil modernist med en gigantisk tro på linjen. Just en sådan som Bror Hjorths Hus besitter en utmärkt kompetens att hantera – hängningen är alltid i det närmaste oklanderlig i den här typen av utställningar.
Merparten av de verk som visas är förhållandevis färska, och producerade under de två sista decennierna av konstnärens liv. Linjen – den dyrkade – stiger förstås fram lite extra i några stora teckningar i tusch och ytterligare ett antal i blyerts. I den lilla teckningssalen, bredvid Bror Hjorths ateljé, hänger dessutom en grupp mindre verk tillsammans med snarlika verk av husets huvudperson. Östmar bredvid Hjorth, lärlingen bredvid läraren. I likadana ramar. Det är rörande, och det syns dessutom att eleven verkligen tog intryck. På enklast möjliga vis en snabb fingervisning av Bor Hjorths långtgående inflytande över svenskt konstliv.
En rad nakenstudier i olja utgör ett skolexempel på den manliga, nästan pornografiska, blick som har dominerat konsthistorien. Men den är inte genomgående. I en av utställningens större verk, ”Stor kvinna mot svart fond” sitter en hopkurad gestalt som kunde vara en fusion av en av Giacomettis vingliga vandrare och någon av Lucian Freuds djupt mänskliga grotesker. En bild som oaktat utställningens andra kvaliteter motiverar ett besök.
Roligast är emellertid de robotar som utgör en försvarlig del av Tommy Östmars sena produktion. Enkla fyrkantiga visioner av en robotik som för länge sedan blivit omodern, men som har behållit sin charm. En kvadrat med två streck för ögon och ett streck för mun. Det räcker. Östmar verkar ha identifierat en urform i den schematiska roboten, ett slags grottmålning för science fiction. I skulptural form, i synnerhet när de enkla träbitarna har gjutits i brons, blir roboten direkt oemotståndlig.