Den stora salen på Moderna museet ser ut som alla kommersiella galleristers våta dröm om den egna montern på en stor internationell konstmässa. Jeff Koons spegelblanka ”Metalic Venus” tar emot redan innan utställningens enda rum öppnar sig, tillsammans med Charles Rays ”Young man”, en naken småskäggig och lite knubbig hipster i rostfritt stål, och Katharina Fritschs stora monokromt blåa ”Äpple”. Redan här vore galleristen nöjd.
Inne i det stora rummet studsar blicken mellan tio verk varav merparten är av stor betydelse för sina upphovshen. Längst in i rummet tronar Koons monumentala ”Baloon Dog” i en röd, unik version. Den kromade ytan på ballonghunden reflekterar rummet och tittar man noga anar man Katarina Fritsch effektfulla ”Ekefant/Elephant” på ett högt podium i rummets andra ända. Den giftgröna elefanten i naturlig storlek blänger ilsket på en av Charles Rays ”Fall´91”, en skyltdocka i blå dräkt som är två och en halv meter lång.
De tre konstnärerna binds förstås samman av sin respektive relation till Marcel Duchamps ready-mades. Men där Duchamp lyfte in ett utvalt föremål och dubbade det till konst går Fritsch, Ray och Koons en annan väg och återger det valda föremålet med en minutiös omsorg som har lika mycket att göra med antikens eller barockens skulpturer som med den modernism som följde Duchamp. Det är i varje fall en av utgångspunkterna på Moderna museet, och visst ger den stora salen intryck av ett närmast klassiskt skulpturgalleri.
Trion förenas också av att höra till dem som har återinfört den traditionellt tredimensionella och föreställande skulpturen på samtidskonstens agenda, och genom att ha hittat sitt uttryck i en revolt mot den stränga minimalism som fortfarande dominerade när de slog igenom i det tidiga 80-talet. Alla tre är uppburna stjärnor, även om Koons i egenskap av världens dyraste konstnär står i en klass för sig.
Jeff Koons blir ofrånkomligen hela utställningens nav. Med sitt direkta tilltal, sin uttalade aversion mot djupare sammanhang och smak för det uppenbart spektakulära (porslinsskulpturer där han ligger med en porrstjärna, gigantiska hundar av blommor, svävande basketbollar, blänkande seriefigurer etc.) delar han publiken i två läger. Den ena tycker att han att han tar arvet från Warhol vidare och tecknar vår tid med en osentimental skärpa. Den andra att han hans verk fokuserar så mycket på yta att det blir en platt kuliss som faller bara man andas på den. Själv står jag närmare den sistnämnda gruppen, men jag tycker ändå att Koons är hyfsat intressant konstnär som kanske mer än något annat speglar ett slags globaliserad kapitalistisk hyperrymd som man väldigt sällan äger tillträde till.
Men som en av konstens riktigt stora fixstjärnor blir hans verk också ikoner över vår tid. Det är intressant att möta ”Michael Jackson and Bubbles”, en stor porslinsfigur som föreställer popstjärnan och hans nästan lika berömda apa, ett av Koons mest kända verk och något av ett emblem för hela 80-talet. Skulpturen har gjort en resa och från att ha varit en symbol för de anklagelser om pedofili som riktades mot Jackson har den nu, efter dennes död, förvandlats till ett märkligt äreminne med en sorglig, oväntat värdig underton.
Koons är alltid bländande, men också banal. De militant välutförda verken är verkligen så mycket yta att det är svårt att hitta en ingång som leder någon vart. Tyska Fritsch och västkustamerikanen Ray är också intresserade av yta och spelar precis som Koons gärna med storleksförskjutningar som drar mot det sensationella. Men de är inte anklagade för samma ytlighet och vill man så är det nära till hands att göra en lite illasinnad läsning av ”Skulptur efter skulptur” som ett försök att rehabilitera Koons och göra honom intressantare än han är. Fritsch uppförstorade grällt gula madonna, en liten souvenir som har fått mänsklig storlek, och Rays minutiösa återgivning av en traktor i gjuten aluminium har ett utforskande anslag som Koons ofta saknar.
Skulptur efter skulptur känns inte så lite som en butik i en av de där internationella kedjorna som på något gåtfullt vis lyckas överleva på att uteslutande saluföra tvål. Det är överväldigande att stiga in bland alla dofter och färger. Men det initiala intrycket lagt sig blir man förvånad. Det ligger ju bara tvål på hyllorna.
Det effektfulla fyrverkeriet slocknar lite för snabbt.