Med arbetsgivare som The New Yorker, Rolling Stone, Vogue och Harper´s Bazar är den tyska New York-baserade fotografen Martin Schoeller enormt etablerad inom den kommersiella magasinsvärlden.
Många magasinsfotografer vill, i synnerhet i tider av hårdare kommersialisering, gärna ta steget till ett mer konstnärligt orienterat fotografi och visa bilder också utanför de glassiga sidorna. Det är en förståelig drift, men det är inte alltid det lyckas. Påkostade kändisbilder fungerar i och för sig ofta bra också som vägghängda printar, men förmår oftast inte beröra mer eller på ett annorlunda sätt bara för att de flyttat från ett medium till ett annat. När jag stiger in på ”Up Close”, Martin Schoellers första utställning i Sverige är mina förväntningar extremt låga. Utställningens huvudnummer är bildserien ”Close Up”, som består av en lång rad kända ansikten, uppblandade med några uteliggare och andra okända som fotografen plockat upp på gatan. Samtliga fotograferade mot en vit bakgrund och med ett likartat ljus. Jag förväntar mig att de enorma fejorna av Barack Obama, Zlatan, Paris Hilton och en och annan okändis bara ska vara ännu en generande sakral honnör till en global kändisdyrkan, men jag har fel. Det händer någonting i Martin Schoellers repetitiva bilder. Det han gör är inte särskilt originellt, men han gör det med en militant perfektionism och en fängslande besatthet, och det gör hela skillnaden. Någonstans i bildflödet slår han in en liten kil som faktiskt inte förstärker celebriteternas ikoniska status utan snarare släpper in en känsla av allmänmänsklighet.
Något liknande händer i en serie kvinnliga kroppsbyggare och en dokumentation av enäggstvillingar fotograferade var för sig och placerade bredvid varandra. Schoeller viker inte från magasinsestetiken, men han söker efter något som döljs bakom de givna förväntningarna.
En annan glad överraskning på Fotografiska är den andra upplagan av den populära institutionens höstsalong, som har ambitionen att vara en fotografins motsvarighet till Liljevalchs sanslöst välbesökta vårsalong. Trots 40 000 inlämnade bilder blev fjolårets salong inte särskilt upplyftande, utan dominerades av bleka och ganska osjälvständiga tolkningar av branschens dominanter.
Höstsalongen 2015 är emellertid en bättre och jämnare utställning än sin föregångare. Fotografiska har också medvetet strävat efter en bättre helhet genom att låta den sju personer starka juryn handplocka och bjuda in var sin favorit. De handplockade fotograferna, som alltså utgör närmare en fjärdedel av salongens totalt 31 deltagare, bidrar med en stadga som helheten behöver. Visst finns det precis som i fjol fortfarande ett myller av intryck från tongivande fotografer som Lars Tunbjörk, Anna Clarén och Annika von Hauswolff, och förstås treenigheten Strömholm-Petersen-Engström, där graden av självständighet varierar, men det är ju inte odelat negativt. En salong ska ju också släppa fram kart och löften, och i bästa fall ge en känsla av god återväxt.
”Höstsalongen 2015” är en befriande mörk historia. Julian Birbrajer visar exempelvis en tajt bildserie av röda gravstensliknande objekt. Lina Svenssons ”Under liljekonvaljer” handlar om plötslig saknad och presenterar skirt ljussatta rum som alldeles nyss var fulla av liv. Bezav Mahmod dokumenterar ett flyktingläger i Irak. För att bara nämna tre fotografer som sysslar med teman som tangerar död, frånvaro och krig. Andreas Dahls återskapade minnen av en tuff barndom fylld av mobbing är ännu ett exempel på ett tungt stoff som fått en effektiv gestaltning.
Men det finns också de som bryter av och kontrasterar. En fotograf som utmärker sig är Peggy Andersson som med ”The Morning Dip” gör en självständig blinkning till Annika Karlsson Rixon. Serier består av en grupp porträtt där människor i skånska Torekov poserar i sina morgonrockar, antingen före eller precis efter det morgondopp titeln antyder. Raka, frontala bilder av människor i helfigur mot en bakgrund av hav och himmel, och med ett grandiost ljus. Det låter inte särskilt spännande. Men konceptet är stringent och väl genomfört. Dessutom är den täta hängningen som samlar alla bilder till ett tydligt block väldigt lyckad.
Höstsalongen 2015 är kanske inte ett omistligt utropstecken. Men den inkluderar några namn som det sannolikt finns skäl att lägga på minnet och har blivit en fullt fungerande utställning.