När konstnärerna lämnade sina dammiga ateljéer och ställde sig i den verklighet de gestaltade hände något väsentligt. Det friluftsmåleri som växte fram och slog igenom under den senare hälften av 1800-talet är en länk i historien som inte går att tänka bort. Inte bara för att ljuset och naturens ständiga rörelse hittade in i konsten, utan också för att det lättare, snabbare anslaget var en del i en process som i grunden förändrade konstens roll och, åtminstone på sikt, gjorde den till en aktiv del av samhället istället för att bara vara en instutionaliserad resonanslåda med uppgift att ge tyngd och form åt den rådande historieskrivningen. Eller ja, friluftsmåleriet var i varje fall en början, ett första sten och en chans att tackla en idealiserande och ganska stel bildvärld utanför ateljéernas och akademiernas stängda rum. Det gick inte särskilt snabbt, och den impressionistiska lätthet som man kanske gärna föreställer sig när man tänker på friluftsmåleri är en ganska liten del av historien, i synnerhet i Sverige. Det är en av lärdomarna som finns att hämta i Waldemarsuddes på flera sätt tunga satsning på friluftsmåleri från sent 1800-tal.
”Ljusets magi” har mycket som talar till sin fördel. Inte minst den utmärka utgångspunkten att medvetet lyfta fram kvinnliga, ofta bortglömda, konstnärer framför de manliga kolleger som råmat åt så mycket plats i den skrivna historien. Utställningens 170 verk är målade av 46 kvinnor och 36 män, vilket innebär något av en omläsning av en populär men lite dammig genre. Anders Zorn, Carl Fredrik Hill, Carl Larsson, prins Eugén och- såklart – Bruno Liljefors är visserligen med, men har sällskap av namn som Anna Gardell-Ericson, Elisabeth Keyser, Emma Löwstädt-Chadwick, Anna Nordgren, och Emilia Lönblad som jämförelsevis inte ens existerar i historieskrivningen.
Utställningen bjuder alltså på en utvidgad kunskap och en rejäl handfull målningar som inte bara tillrättalagt rapar upp den omgivning de ser utan faktiskt sticker ut och nästan får tiden att stanna. Men ändå är det någonting som skaver. Kanske handlar det om att Waldemarsudde nästan serieproducerar den här typen av kompetenta utställningar med mängder av verk som hänger så tätt att det känns som de alltid tjocka och kunskapsstinna katalogerna klättrat upp på väggarna. Verken byts sannolikt ut, men hängningarna är till förvillelse lika och trots att man möter verk man inte stött på tidigare känns det som om man redan sett den aktuella utställningen ett otal gånger. Det blir milt sagt tristare än det behöver vara. Waldemarsudde förvaltar givetvis en tradition, men som ett mycket populärt museum kan man gott unna sig att pröva rummen i långt högre utsträckning. Det går att förmedla en rik kunskap på fler än ett sätt.