Det bor en väldigt intressant potential i de många och återkommande utbyten som Uppsala konstnärsklubb bedriver med syskonföreningar i andra delar av Sverige och utomlands. Inte bara för att utbytesutställnigar innebär ett nyttigt luftombyte för alla inblandade, utan också för att det ger publiken en möjlighet att ta del av konst som inte nödvändigtvis är så lätt att få syn på i vanliga fall.
Tyvärr, bör man kanske tillägga, är det inte alltid utställningarna lever upp till sin potential. Möjligen beroende på att processen lätt drabbas av en ofruktsam vilja att kompromissa på helhetens bekostnad.
Med ”Konstnärer från Nynäshämn” for Uppsalapubliken, vilket den inte alldeles subtila utställningstiteln avslöjar, möta en liten del av den lokala scenen i Nynäshamn, och trots att den utställande kvartetten hade vunnit på att slimma helheten något blir det en serie nya bekantskaper.
Olika tekniker och temperament ska borga för en tydlig bredd. Och visst. Olivera Savic Popovics mjukt formade skulpturer i, företrädesvis, svart diabas, Anna Krafts new age-doftande måleri, Margaretha Eriksson Abenius robusta textila applikationer och Lisa Trägårdhs formsäkra keramik bildar en spretande men rik kropp av uttryck.
Anna Krafts esoteriska och drömmande bildvärld går mig förbi, men har säkert en publik eftersom den är övertygad sin egen form och inriktning. Säkerhet finns också i de mörka diabasobjekten som Olivera Savic Popovic låter spela mot varandra. Som bäst blir de placerade i grupper nära varandra. Margaretha Eriksson Abenius håller sitt uttryck men drar inom det åt olika håll. Svart mörkt och mellan varven rejält spännande.
Lisa Tädgårdh befinner sig i gränslandet mellan konst och konsthantverk, och hittar en fin glidning mellan de två, trots att det egentligen inte längre finns någon egentlig skiljelinje. Det blir nästan alltid roligt att möte stora objekt i lergods om avsändaren verkligen behärskar tekniken, och det gör definitivt Lisa Trädgårdh. ”Keramisk form III” är titeln på en stor skål, laserad i ett enkelt men intrikat mönster, där en snabellik form svävar upp som en svanhals ur objektet som både behåller och nästan trotsar sin funktion.
”Konstnärer från Nynäshamn” är inte på något sätt omskakande, men blir en serie snabba, fina möten.