Fotokonstnären Maria Friberg har ett specifikt väderkorn för stämningslägen men också för tidsfenomen. Tidigare har hon uppmärksammats för sina fotografier av maktens män, kostymklädda, med välputsade skor, märkligt avhumaniserade; som om deras ”outfit” räckte för att markera det som brukar benämnas ”de manliga strukturerna”.
I Bror Hjorths Hus startar Maria Fribergs utställning med skenbart lugna, meditativa miljöer, nästan besläktade med en stämningsmålare som Hammershöj. De agerande i dessa bilder i vackra, lite slitna hemmiljöer med blanka trägolv är nästan uteslutande barn. En liten grupp sitter samlade vid ett fönster, alla fullständigt absorberade av sina mobiltelefoner. Ingen interaktion mellan barnen tycks existera. Kontrasterna mellan den gamla miljön och barnens upptagenhet av modern teknik är typisk för Fribergs sätt att förena det utsökt vackra och tilltalande med en bitsk samhälls- och samtidskritik i undertexten.
Hjärtpunkt i utställningen är den nya serien ”Days of Eyes” (2014), fotograferad i Tropiska växthuset i Uppsala och nu visad för första gången i sin helhet. Bland de exotiska växterna med sin friska, frodiga grönska har Friberg placerat kablar som beblandar sig med växterna och skapar flytande gränser mellan natur och teknik. Unga pojkar eller män står som passiva, allvarliga betraktare i de avfotograferade miljöerna i noggrant genomförda bildkompositioner.
Maria Fribergs fotografi är av den organiserade, arrangerade sorten. Här handlar det inte om att med kamerans hjälp fånga det förbiilande ögonblicket, snarare om att arrangera en fiktiv verklighet som berättar det konstnären vill förmedla. Hennes bilder är som iscensatta teatertablåer, ett slags måleri utfört med teknikens hjälp. Hon dokumenterar vår samtid genom att arrangera dess karaktäristika. Bilderna av barn, nästan helt begravda i tusentals legobitar, med titlar som ”Distorsion” och ”Holding”, blir vältaliga, avskräckande exempel på vart modern konsumtionshysteri kan föra oss.
Den förföriska skönheten i Fribergs bilder tar udden av den moralism som annars kunde stjälpa hela projektet. Friberg skapar scener, påståenden om världen, och hon gör det med ett estetiskt finlir som verkar dubbelt: vi fascineras och förskräcks i en osalig blandning. Vad är det egentligen som säger att det ensamma barnet i utdragssängen från i går är mindre alienerat och utsatt än den lilla pojken på sin enorma nutida leksakshög? Och att vara uppkopplad i ett betydligt större nätverk än det de tropiska växterna och lianerna förmår erbjuda, nog kan det också vara av godo för våra möjligheter att orientera oss i tillvaron?
Maria Fribergs medvetet motsägelsefulla iscensättningar väcker sådana ambivalenta tankar hos betraktaren.