Det går nästan alltid att beskriva en konsthall eller ett gallerirum som ett kaninhål där betraktaren kan trilla in och erfara en alternativ verklighet. Sällan är emellertid den trötta hänvisningen till Lewis Carrols eskapistiska barnböcker så bokstavlig som när det gäller Bonniers konsthalls stora, ganska heltäckande, presentation av Jens Fänges hyllade konstnärskap.

Jens Fänge började som målare i konventionell mening, men har successivt utvecklat sitt konstnärskap. Först genom att låta bildelement ligga på figursågade skivor ovanpå målningens yta i expanderande assemblage (montage), som sedan flutit ut ur bilden och invaderat rummet med installationer, gestaltningar och bildtapeter.

Att stiga in i utställningen ”Drömmarna” är också att följa Fänges färd in i bilden, vilket gör att utställningen trots fokus på de senaste tio årens arbete känns som en retrospektiv.

Artikelbild

| Arbete pågår. Jens Fänge i sin ateljé 2017.

När det handlar om visuellt slagkraftiga och egenartade bildmakare som Fänge brukar det, åtminstone för mig, gå att tvinga fram ett minne av det första mötet med den aktuella bildvärlden. Men med Fänge är det tomt. Hans bilder finns liksom bara där. Jag tror att det beror på något kongenialt i hans konst, där arbetsmetoden på något sätt går ut på att varje producerad bild knackas sönder och föder sina uppföljare på ett sätt som gör att bildvärlden egentligen inte har någon historia, bara ett pågående nu.

På samma sätt känns det inte på något sätt som en sensation då de exakta textilierna, de stela mellanmänskliga relationerna, de dockliknande figurerna, harlekinerna och de surrealistiskt (o)självklara miljöerna som fyller bilderna svämmar över och blir stora omslutande miljöer. Det känns bara följdriktigt och helt förenligt med den drömska logik som Fänges tekniskt drivna måleri vill åt. Hängningen på Bonniers konsthall är både gles och fyllig och belyser på ett fint sätt besökarens glidning från extern betraktare till agerande bildelement.

Med tomma rum, aparta kroppsdelar, omslingrande men inte nödvändigtvis varma sexuella möten och pampiga men kliniska landskap, skulle Jens Fänges konst kunna tänkas fastna i de teatrala gesterna. Men det gör den inte. I omtagning, repetition och sampling, vilket Fänge genomgående sysslar med, finns det en smittsam vilja att se mer, se djupare. Man blir inte mätt bara för att man plötsligt står inne i bilden, snarare tvärt om. Men vill ta ytterligare ett steg och försvinna in i tapetkulissen.

Trots den visuella tydligheten finns det någonting hos Fänge som handlar om hur vi tänker på bilder och vad de kan erbjuda oss. Fänges konsekventa sökande inom sin egen bildarsenal gör att han liknar den antika målaren Apelles, som levde på 300-talet före Kristus och idag bär en ryktbarhet för sin tekniskt fulländade konst, trots att inte ett enda verk av hans hand finns bevarat. Det är som om Fänge är så upptagen med sin jakt, att de enskilda verken nästan försvinner.

Artikelbild

| Välkommen in. I Bonniers konsthalls stora utställning Drömmarna får besökaren stiga in i Jens Fänges konsekventa och ständigt växande konstvärld.

Det finns gott om visuella utropstecken (eller kanske hellre visuella semikolon) i ”Drömmarna”. Som att följa motiv från olika medier och bilder, exempelvis från den broderade baksidan av en jacka till en målning. Men när jag lämnar utställningen bleknar bildmaterialet ganska fort. Det som stannar kvar är det utdragna rotandet i ett både kollektivt och personligt bildminne.

Med sin intrikata labyrint skapar Jens Fänge i det närmaste ett typexempel på postmodernismens myriader av berättelser, men han gör det med en rekvisita som formligen dånar av modernismens viktigaste ismer och med en tydlig blinkning till romantikens stora gester.

Artikelbild

| Utställning. Jens Fänge i Bonnier konsthall.

I ett samtal i den fina katalog som är producerad till utställningen svarar Fänge själv på frågan vad hans konst bottnar i med en anekdot om hur hans pappa, till yrket forskare, förklarade anatomi för den lilla sonen genom att sprätta upp en levande fisk och pedagogiskt spänna upp den och förevisa de pulserande organen. Berättelsen återkommer alltid i hans skalle, menar Fänge, när han ska förklara var hans måleri kommer ifrån. Han är något på spåren. Jens Fänges teatrala drömvärld är en dånande sturm und drang-föreställning, silad genom en dissekerande och kompromisslös rationalitet.