Kanske är det bara en tillfällighet att Uppsala konstnärsklubb just nu visar två teckningsutställningar i sina båda utställningslokaler.
Eller så är det en bakomliggande tanke att i Galleri 1 låta en relativt ung, extremt extrovert tecknare, Robin Montelius, ta varenda tänkbar väggyta i anspråk för sina bilder. Medan Å-Huset upplåtits åt en av den uppländska konstens verkliga tungviktare, Ingvil Stille, vars inåtvända djupsinne formuleras i meditativa, mångtydiga bilder där den rena linjen oftast skapar volymerna.
Montelius extremt narrativa sätt att teckna sägs ha sitt ursprung i drömmar, såväl nattliga som sådana som man då och då ägnar sig åt även dagtid. Att drömmarnas ofta kaotiska och irrationella flöden tillåter det mesta av associationer och kopplingar syns verkligen i Montelius skickliga berättelser som estetiskt ligger populärkulturens visuella språk nära. Det är både lätt och roligt att förirra sig i hans ofta absurda bildvärld där surrealismens abrupta kullerbyttor inte känns särskilt avlägsna. En teckningskonst hemmahörande i en forcerad nutid.
Den som vänder sig till Ingvil Stilles utställning får lägga om kursen rejält. Här handlar det om det endast antydda, det dolda och hemlighetsfulla som rör sig inom konstnären och hos oss alla. Stille är mystikern som aldrig dagtingar med sitt konstnärliga samvete eller söker populistiskt gillande. Här visas tunga stenblock, döda blommor, draperier och gardiner som knappt låter betraktaren ana de bakomliggande rum som antydningsvis tar gestalt i hennes bilder. Ett tidigt självporträtt känns visserligen först utåtriktat, tills man noterar den bortvända kvinnogestalten bakom porträttet. Kanske en modersgestalt vars närvaro konstnären inte kan frigöra sig från ens inför uppgiften att presentera sitt eget ansikte?
Ingvil Stille känner vi annars bäst som en utomordentlig målare. Här ”målar” hon med andra medel och huvudsakligen utan färg i bilder som kanske allra bäst sammanfattas med termen innesluten, som också är undertiteln på en av teckningarna.
Teckningen som genre är värd all uppmärksamhet. I det här fallet hade dock båda utställningarna mått bra av lite varsam styrning av en kurator: Robin Montelius för att sovra i mängden av bilder, Ingvil Stilles för lite tydligare information om de visade verken.