Med en mångsidig kvartett konstnärer inledde Stockholmsgalleriet Fagerstedt sin verksamhet för ett par månader sedan. Därmed har man också från början lagt den kvalitetsmässiga ribban på en nivå värdig galleriets föreståndare Elisabeth Fagerstedt.
Under en rad år har Fagerstedt lett Uppsala konstmuseums verksamhet och gjort museet till en uppmärksammad och högtstående konstinstitution, de svårarbetade lokalerna i Uppsala slott till trots. Vid flera tillfällen har museet under hennes ledning svarat för några av de bästa utställningarna i Konstsverige.
Att hon avser att hålla samma höga konstnärliga nivå i sitt galleri gjorde hon genast klart när som till sin premiärutställning valde Jårg Geismar, Hyun-Jin Kwak, Maija Savolainen och Per Kesselmar, alla välbekanta från tidigare utställningar på Konstmuseet i Uppsala.
Nu är det dags för galleriets andra utställning, och även denna gång har Fagerstedt hämtat sin utställare från sitt ”Uppsalastall”. Det är HAKA-medlemmen Natasha Dahnberg som nu visar en soloutställning i galleriet.
För Uppsalapubliken är Natasha Dahnberg ett välbekant namn. Med sin ryska bakgrund och sin mångsidiga konstnärliga begåvning har hon i mer än 10 år berikat det uppsaliensiska konstlivet. Musikens Hus Vänners gåva till Konserthuset, den stora stenmosaiken Gatumusikanter på torget utanför huset, är ett exempel på hennes kreativitet. Även på riksplanet och internationellt är hennes konst uppmärksammad.
Natasha Dahnberg är både målare, skulptör och foto- och videokonstnär, och det är i den senare rollen hon nu framträder.
Det centrala verket i hennes utställning Frames of life är konstfilmen Maria & Elisabet, en samtidsförankrad gestaltning av Bibelns berättelse om de båda blivande mödrarna, den unga Maria som ska bli mor till Jesus, och den medelålders Elisabet, som kommer att föda sonen Johannes, han som ska bli kallad Döparen. Mötet mellan de båda lika överraskade och oförberedda gravida kvinnorna har skildrats i konsthistorien i ett otal versioner. Den som ligger närmast i tiden och delvis också konceptuellt är den amerikanske videokonstnären Bill Viola.
Men Natasha Dahnbergs båda kvinnor är sedda ur ett helt annat, kvinnligt perspektiv än i Violas mästerverk. Där Viola är en förundrad iakttagare av den historiska, mytologiska händelsen går Dahnberg in i en identifikation med sina gestalter på ett sätt som måste beskrivas ur ett medvetet genusperspektiv. Där är den unga, ganska omogna Maria som står handfallen och osäker inför utsikterna att resten av sitt liv ha ansvar för ett annat människoliv. Och där är den etablerade, självständiga äldre kvinnan Elisabet som för länge sedan hade räknat bort moderskap i sin tillvaro och nu överrumplas av graviditeten. Ett kvinnodrama hämtat ur den samtida verklighet som många kvinnor kan känna igen och identifiera sig med. Oväntade, kanske oönskade, tidiga eller sena graviditeter, med allt vad det innebär av förändrade livsvillkor och motstridiga känslor för kvinnorna. Med sitt stillsamma, nästan Vermeerskt milda bildspråk ger Natasha Dahnberg den omstörtande upplevelsen en form som vidgar hela konceptet till att bli ett existentiellt drama.
Utöver Maria & Elisabet visar Natasha Dahnberg ett nytt videoverk, På ett hår, en resa genom ett helt kvinnoliv, koncentrerat och kondenserat till håret i form av den klassiska flätan som bärare av livets många attribut, från vigselringen till sorgbandet, från ungdomens blondhet över medelålderns och åldrandets tilltagande gråhet. Det långa kvinnohåret, en klassisk metafor för kraft och makt, här som tids- och genusmarkering.
Verket har en direkt koppling till samtida händelser som för den ryskbördiga konstnären fått särskild pregnans.
I en fotoserie med motiv från videon blir nyheten om ett nedskjutet flygplan i Ukraina transformerad till en blodröd/vallmofärgad sjal.
I Dahnbergs konstnärskap ingår personlig historia och dagsaktuella politiska händelser och tillstånd en nära förening, som här fått sitt kongeniala uttryck i flätan; i Ryssland flätar man fortfarande flickors hår ända upp i vuxen ålder.
Här används frisyren metaforiskt på ett sätt som är ganska vanligt hos Dahnberg som hela tiden finner bärande former för att förena sina båda kulturkretsar, den ryska och den svenska.