Det är svårt att överskatta betydelsen av att dela ut stipendier till konstnärer som är på väg in på banan. I synnerhet i en stad som Uppsala, som saknar en egen konstutbildning, kan stipendierna fungera som ett litet fönster till vad som händer i konstlivet i stort. Med Bror Hjorths teckningsstipendium och stipendierna som delas ut till Anna-Lisa Thomsons minne har Uppsala de senaste decennierna helt avgjort blivit en rikare stad.
Att dela ut stipendier är förstås ingen säker lösning, men det är ett incitament och ett löfte, och om utdelningarna sköts på ett kunnigt sätt och följs upp av kompetenta utställningar kan de verkligen fungera som injektioner i det lokala utbudet, och så har det sett ut de senaste åren. När Stiftelsen Anna-Lisa Thomson till minne i år firar sex decennier av utdelade stipendier syns bland annat just hur stipendiet långsamt har hittat och etablerat en fungerande form. Det finns gott om utmärkta namn i den långa listan av uppmärksammade konstnärer, men stiftelsens val har också varit förhållandevis försiktiga och inte alltid speglat sin tid, och det tog också åtskilliga decennier innan den självklara stipendiatutställningen blev en del av hela processen. Marit Jonssons utmärkta skrift som ges ut till den nyöppnade jubileumsutställningen visar tydligt hur Uppsalas konstliv långsamt professionaliseras.
Kanske speglar också utställningen något av samma långsamma utveckling. Utgående från några föremål av den mångsidiga formgivaren och konstnären Thomson radas ett rejält knippe stipendiater upp i en förvånande återhållsam helhet, som bär något kongenialt i sitt tilltal eftersom det känns så specifikt för just den lite ängsliga universitetsstaden Uppsala. Helheten tar inte riktigt fart, det gör den sällan i redovisande utställningar av det här slaget, men det är ett avgjort nöje att röra genom en provkarta som nästan uteslutande består av skickliga konstnärer. Utställningen visar också vilken bredd som finns bland stipendiaterna. Gittan Jönssons emblematiska diskkasterska, Helena Blomqvists mörka fotofantsier, Loulou Cherinets utforskande video, Kristina Janssons oroande oljemåleri, Hanna Belings silikonskulptur och Petronella Erikssons definitionsvärjande smycken hör till höjdpunkterna.
En liten bonus, som möjligen är överkurs, är det också att se hur tidigare Thomson-stipendiater fortsätter att leta sig in i Uppsalas offentliga konstsamlingar. Maria Nordins (stipendiat 2010) väldigt eleganta och alldeles färska akvarell ”Formationer i svart och vitt” är ett exempel.
Att möta de tidigare stipendiaterna är en bra upptakt inför konfroontationen med Mourl Ferryman, Karin Hald, Èva Mag, Karin Westman och Jenny Palén, som är årets mottagare och visas utspridda över konstmuseet. Ferrymans feministiskt utforskande kollage har exempelvis hittat in i universitetets konstsamling. Bilderna för samman samtida utvikningsbilder med äldre kvinnoporträtt, och de sammansmälta genuskontrakten får naturligtvis en extra skjuts av miljön. Karin Halds stora textilvepor ”Palimpsest” har smugit sig i trapphallen, som en liten spegel av själva byggnadens försök att binda samman historia och nutid. Jenny Paléns absurda videoverk ”Spacerabbit” visas i en liten biosal högst upp och visar ett tilltal som är lika mycket film som konst. Och Mags installation av leksakskroppar i lera och tyg skaver behändigt mot Westmans hoprullade och mycket köttiga oljemålning ”Bended needs”.
Trots väldigt olika uttryck förenas kvintetten av en känsla av att i relativt hög utsträckning ha hittat sitt konstnärliga språk och av en debutantnerv som lovar gott inför framtiden.