Den polska konstnären Katarzyna Kozyras redan klassiska ”Men´s Bathhouse” från 1999 är så rafflande som en 5-kanalig videoinstallation kan vara. I viden infiltrerar Kozyra med hjälp av en löskuk och lite teatersmink ett av Budapests mest klassiska nakenbad för män, för att i en Wallraffande tradition undersöka en genussfär som hon normalt inte har tillträde till.

Det händer egentligen inte så mycket i videon, som Kozyra själv filmar från en kamera dold i en väska. Men spänningen är påtaglig, och det går att känna konstnärens nervositet då hon osäkert rör sig i badhuset med en handduk över axlarna. När Kozyra i många senare verk återvänt till maskeradmotivet som ett sätt att undersöka könsroller och de förväntningar och beteenden de föder är hon betydligt vanare och säker i sin agerande roll. i ”Mens Bathouse” har hon ännu inte hittat formen och betraktaren sitter som på nålar i väntan på ett avslöjande som aldrig kommer. Badhusets ordinarie besökare hänger runt, doppar sig, poserar diskret för varandra och tar det lugnt. Ingen noterar Kozyra. Plastsnoppen räcker mer än väl för att skapa ett kön som bara består av förväntningar.

Katarzyna Kozyras undersökande av genus konstaterar en queer verklighet, där den heteronormativa genusdikotomin bryts sönder och får betydligt fler beståndsdelar, vilket förstås gör queerteoretikern Judith Butler till en självklar referens. Men Kazyras maskeradmotiv kan lika gärna knytas till en lång och bred konsthistoria med Shakespeare i spetsen. Redan i det elisabetanska England avslöjades fiktiva gränser, som Leif Zern har konstaterat i en utmärkt Shakespearebok som återutgavs härom året,  med hjälp av en maskerad i maskeraden. En liten förskjutning av förväntningarna är allt som behövs för att världen ska rämna och uppstå på nytt.

Med tanke på det ovanstående är det inte särskilt förvånande att Kozyra också väldigt handgripligt har dragits till konsthistorien. I den filmade performancen ”Il Castrato” är exempelvis barockoperan medel för konstnärens undersökning i en föreställning som med stor och dråplig bokstavlighet rör sig kring begreppet kastratsångare.

”Identity Bending”, som Uppsala konstmuseum, kallar sin täta, medvetet och effektivt överhängda, presentation av Kozyras arbete innehåller också verk där sjukdom och messianska fantasier står för normbrottet. Informationen som sköljer över betraktaren i utställningens tre salar är massiv. Kozyra är ofta rolig, men nöjer sig aldrig med det, utan skickar iväg tankar åt alla möjliga håll.

Utställningen erbjuder en ganska ansträngande men högst välgörande gympa för din identitet.