Få utställningar är så väderkänsliga som Liljevalchs anrika vårsalong. För andra året i rad är Liljevalchs av publiken så älskade vårsalong utlokaliserad till Stockholms centrum i väntan på en utbyggnad av hemmaarenan på DJurgården, och kanske är det därför som årets upplaga har en liten bismak av mellanår. Eller också beror det bara på att vädret när jag stiger in i de fullt funktionsdugliga lokaler man har skakat fram på Brunkebergs torg är sådär överjävligt grått, kallt och intetsägande alldaglig som vi på ren överlevnadsinstinkt glömmer att vintern brukar vara. Det låter kanske futtigt, men det påverkar faktiskt. Liljevalchs Vårsalong ska vara ett vårtecken som får sin besökare att spana efter den första snödroppen och förvånat kisa mot solen som om den brann för första gången. Den känslan vill inte riktigt infinna sig i en omgivning som mest liknar en isande grå häftmassa som lindas runt den olyckliga betraktarens skalle.
Sensmoralen i det ovanstående är förstås att Vårsalongen är en konceptualiserad upplevelse, men än en konventionell utställning, och därför kommer med en uppsättning ganska tydliga förväntningar.
Det ska vara en hejdlös bandning av högt, lågt, brokigt och monokromt. Det ska finnas bottennapp som får en att undra hur juryn – i år konsthallschefen Mårten Castenfors, Ernst Billgren, Charlotte Gyllenhammar och utropstecknet Magnus Uggla – egentligen har resonerat. Och det ska finnas höjdpunkter, några givna och några överraskande. Det ska dessutom gärna gå att spåra åtminstone en tendens till ett dominerande tema. I år är det bilden av stad, byggnader och intrikata fasader. Möjligen en påminnelse om de civilisationens strukturer som ska härbärgera en civiliserad människa i en tid som i allt högre utsträckning rör sig mot det ociviliserade.
Är det något som utmärker årets salong i förhållande till de senaste årens upplagor så är det den stora dominansen av måleri. Den målade bilden breder ut sig på bekostnad av fotografi, ready-mades, videos och installationer. Också det kunde ses som en jakt på trygghet och tradition. Det inskickade materialet lär förstås ha dikterat villkoren, men det är ändå lite synd. Vårsalongen huvudsakliga funktion är att med sin stora, trogna publik agera inkastare och få sin publik att botanisera vidare i konstlivet, och det är alltid fint om den kan överrumpla sina betraktare med några snäppet mer komplicerade verk som ett löfte inför framtida upptäckter.
Den primära uppgiften för en besökare är emellertid inte att spåna samtidstendenser utan att jäkta runt bland de 295 utvalda verken för att snubbla över sina favoriter. För mig blir exempelvis Johannes Höglunds stora gröna målning, lika mycket exakt regnskogsutsnitt som abstrakt komposition, en skön käftsmäll. Precis som Lena Flodmans precisa leksaksstilleben i keramik, Therese Olssons maskinstickade tröjor med inspiration från klassiska matförpackningar och Lars Nybergs mycket skickligt utförda torrnålsgravyrer som visar tunna och försynta men ändå sanslöst påtagliga växter.
Och helheten då. Tja, det berör förstås på vilka glasögon man väjer att betrakta med. Precis som konsthallschefen Mårten Castenfors har konstaterat så saknas det extatiska inslaget på årets salong, vilket är synd. Inte minst för att de stora emotionerna gärna lägger sig som ett förlåtande flor över den lite kantiga ojämnhet som är salongens natur. Den stora dominansen av måleri för också med sig att förhållandevis många verk är av det – för en jury – gäckande slag att de gör sig mycket bättre på fotografier än i verkligheten. Det bör i varje fall vara förklaringen till att en del av de mest haltande bilderna kvalat in.
Att Salongen är så bildbaserad ger den också en känsla av att vara en uppföljare till höstens oväntat trevliga tv-program ”Konstnärsdrömmen”, där Castenfors agerade domare och expert tillsammans med jurykollegan Ernst Billgren (som dessutom fungerade oväntat bra i små pedagogiska inslag där han förklarade olika tekniker i sin ateljé, räkna med någon typ av uppföljare, förhoppningsvis då i en mer konstvärldsorienterad ram). Att se sträckan mellan habilt amatörmåleri och mer uppenbart professionella alster har faktiskt något av ett egenvärde. Om inte annat för att det blir en pedagogisk resa också för betraktaren.
Med sin eklektiska blandning av amatörer och yrkesverksamma, och med sina hopp mellan genrer och olika nivåer, blir vårsalongen också en nästan föredömlig modell av hur mycket bättre en helhet alltid blir om man tar den på stort allvar och hänger med omsorg.