Där dagens barn har ett ändlöst flöde av bilder och ett utbud av underhållning som inte ens går att överblicka hade vi som är snäppet äldre testbilden på tv. De färggranna geometriska figurerna fungerade faktiskt förhållandevis bra som eftermiddagssällskap innan de riktiga programmen började. Det är säkerligen de som växer upp i ett gränslöst utbud som har dragit vinstlotten, men testbilden innebar ändå en fin övning i monotoni som gissningsvis inte längre har någon motsvarighet.
Kristoffer Nilsons konceptuella måleri har ingenting med tv:s testbild att göra, men skulle kunna beskrivas som en tribut till samma typ av monotona seende, eller kanske snarare till det man kan se om bara har tränat tillräckligt mycket. När Kristoffer Nilson fick Bror Hjorths teckningsstipendium 2000 visade han en serie blyertsteckningar som med undantag för text och siffror i detalj återgav skatteverkets deklarationsblanketter, och sedan dess har han renodlat sin estetik men i stora drag förblivit konceptet trogen. Den nya utställningen på Bror Hjorths Hus – en del i serien ”Återkomst” som presenterar tidigare stipendiater – visar arbeten från de senaste 15 åren och är en liten, rätt så underbar, orgie i byråkratisk estetik.
Uppförstorade fraktetiketter, formulär och avier låter inte som särskilt spännande motiv, men Kristoffer Nilsons konst är inte bara konceptuell utan har också en mycket fysisk, nästan sinnlig sida. Dels för att hans arbete är noggrant, minutiöst och enormt tidskrävande, han målar ofta över 40 lager på en målning. Dels för att de avskalade etiketterna verkligen besitter en vacker struktur och på ett självklart sätt ekar av 1900-talets konsthistoria genom att blinka till både suprematism och minimalism. Genom att reducera sina val inför varje ny bild personifierar dessutom Nilson konceptkonstens berömda devis om konstnären som en konstproducerande maskin.
Blanketterna utgör stommen i Kristoffer Nilsons konstnärskap, men det är inte bara där han hittar det brutna vaneseende som är hans huvudsakliga ärende. Det går naturligtvis att rikta blicken åt många olika håll. På ett podium visar han, tillsammans med en vedklabb som ser ut som ett par kvinnoben av Bror Hjorth, en klassisk objet trouvé i den lilla hitteskulpturen ”Par”, två små vagt människoliknande pinnar som är fastkilade i varandra. Och på en vägg har han blåst upp de detaljerade krackeleringarna från en liten vit porslinsskärva. ”Plan”, som det kartliknande verket heter, är en magnifik demonstration av det seende ögats stora potential.