En stor svällande gul kropp upptar flämtande ett helt rum. Den fladdrande strukturen av fallskärmstyg matas av en fläkt och ser ut att vilja fortsätta svälla genom golv, väggar och tak och på så sätt bryta sig ut ur byggnaden och ge sig av. I ett av objektets hörn sitter kardborreband som blottar en öppning där besökaren kan stiga in och låta sig omslutas av den illgula sfären och bli en del av den darrande svällkroppen.
”Yellow Inflatable”, som skulpturen i fallskärmstyg heter, är den givna blickpunkten i den israelisk-amerikanska konstnären Tamar Ettuns utställning ”The Yellow Who Wants” på Uppsala konstmuseum, som därmed introducerar konstnären i Sverige. Den platsspecifika tygkonstruktionen är unik för Uppsala, men har utförts i en rad besläktade versioner, och har blivit något av ett snabbt identifierbart kännetecken för Ettun, som befinner sig i en process som bryter ner den egna bakgrunden i en judisk-ortodox familj i Jerusalem i fyra färgkodade delar, som gestaltas i installationer, skulpturala assemblage, videoverk och performance med den egna dansgruppen The Moving Company. I Uppsala behandlar utställningen som titeln antyder gult, och rör sig kring kropp och begär ur en mängd perspektiv. I skulpturerna blandas gipsavgjutna kroppsdelar med vardagliga föremål, och i skogen av vertikala objekt syns bland annat några staplade hinkar ur vilka ett krönt huvud kikar fram, högar av stela plasthandskar som naglats fast i underlaget med en pil och mängder av händer som trevande är sysselsatta med att utforska antingen sig själva eller sin omvärld. En återkommande figur i Ettuns verk är klotet eller bollen som både varsamt och brutalt hanteras av händer och andra kroppsdelar. I video och performance massakreras saftiga frukter, som skvattrande konsumeras utan att ätas. Också den stora citronlika fällskärmskonstruktionen skulle kunna vara den runda formen som omsluts av väggar, golv och tak. Ettuns objekt både intar och konstaterar en plats i världen, och bildar trots stor variation i form ett intrikat och sammanhållet nät. Att det går att stiga in i ballongen har exempelvis en direkt parallell i ett avgjutet och upphängt bröst, vars bröstvårta genomborras av en vass spik, som vid ett närmare betraktande visar sig komma inifrån den frånvarande kroppen, och inte vara den externt tillfogade smärta som en första anblick kanske bedrar betraktaren att tro. Vi försöker precisera oss som individer i en värld som består av yttre förutsättningar, men smärtpunkter och andra förutsättningar sitter nästan alltid på insidan.
Det finns en sinnlig, kroppslig medvetenhet i Tamar Ettuns verk, en kvalitet som inte är alldeles vanlig i liknande, encyklopediskt utforskande och systemskapande konst. Ettuns objekt och nedtecknade minnesfragment bildar inte bara ett arkiv, utan står åtminstone i utställningssituationen uppställda som om de var pjäser i ett pågående parti schack, och betraktaren inlemmas snabbt i spelet och rör sig mellan positionerna, kanske inte viljelös men på något sätt framföst och styrd av de många händer som dyker upp bland föremålen.
Det upphöjda skräpet på piedestaler och altarlika hyllor blir också något av en kontrast till kroppsligheten som nästan svämmar över i de enskilda objekten, som om den tillbedjan som ikonerna eller votivgåvorna utsätts för vore ett försök att skapa en distans till kroppens omedelbarhet. Några utmärka textbaserade verk drar upp de linjer som genomsyrar hela projektet, eller erbjuder konkreta utgångspunkter, och i ett av textfragmenten för färgen gul berättar konstnären en kort historia om en person som dör för att hennes kropp inte står ut med kroppslukten som finns kvar efter den tidigare ägaren till hennes transplanterade lungor. Det är omöjligt, skriver Ettun, att ha någon inuti dig om du inte står ut med dennes lukt. Och någonstans mellan bortträngning och inneslutande acceptans återfinns också merparten av de verk som presenteras i ” The Yellow Who Wants”. En elegant tvetydighet.