Med skrikiga färger, ilskna blixtar och en cyniskt leende blick fjärran den objektivt registrerande fotografens var det något av en skräll att den brittiska dokumentärfotografen Martin Parr valdes in som medlem i den anrika bildbyrån Magnum i mitten av 80-talet. De grälla snapshots av turistande engelsmän som blev Parrs genombrott och alltjämt är något av hans kännetecken kunde knappast vara längre ifrån den sobra estetiken hos Magnums legendariska grundare Robert Capa och Henri Cartier-Besson. Rekryteringen var emellertid avgörande och ett tecken på varför Magnum fortfarande är en aktuell aktör. Parrs estetiska anslag var före sin tid och förebådade, åtminstone betraktat med rätt vilja, den våldsamma bildstorm som dagens instagrammade verklighet representerar. Den stora internationella vandringsutställningen ”Souvenir”, som just nu fyller bottenvåningen på Fotografiska, ger en god överblick av stora delar av Parrs långa karriär.
Det är roande men inte helt enkelt att betrakta Martin Parrs bilder. Att vandra runt bland de människor som befolkar den hårt exploaterade och högljudda värld av massturism och fåraktig allmänmänsklighet som Parrs bjärta, högljudda gatufotografi gestaltar är också att ställa sig utanför och betrakta från en upphöjd piedestal. Och känslan av att sparka nedåt är inte helt angenäm. Att se på Parr påminner inte så lite om att se på den saknade Linus Tunbjörks skildringar av den arbetarklass som han själv hade lämnat – i de oftast utmärkta bilderna där Tunbjörk uppenbart hemtamt rör sig i schablonmässiga arbetarmiljöer är det svårt att ignorera att den förflyttning som fotografen gjort för att hitta sin gestaltande, trots allt något distanserade, position inte är en resa i sidled utan uppåt. Men där Tunbjörk vinnlade sig om att närma sig sina objekt på ett schyst och respektfullt sätt, och var medveten om att han genom att lyfta upp dem som motiv i en medelklasskontext också exploaterade, rycker Parr mest flinande på axlarna och flabbar rått åt sina motiv.
Parr kommer emellertid, liksom Tunbjörk, undan för att han betraktar olika miljöer och människor på samma sätt. Och det går inte att stöva runt bland den överlastade buffé i supersize-format som Parrs arbete från genombrottsserien ”Last Resort” utgör utan att hånflinet stelnar i ens ansikte. Parrs parad av ljusdyrkande, idag förmodligen cancerdiagnosticerade, solbadare med sina illröda, svett- och flottdrypande excesser i dålig smak är naturligtvis inte bara representanter för sig själva, utan fiktionaliserade karaktärer i ett dystopiskt universum av masskonsumtion där merparten av oss får plats. Kanske inte när vi drar in magen framför spegeln, eller när vi gör oss till på middagar och jobbintervjuer, men när vi vänder oss bort och glömmer att spela oss själva och bara är.
Utställningen fokuserar på Parrs äldre serier, vilket är en smula synd eftersom han har blivit bättre eller skärptare med åren. Merparten av de bilder som visas är också uppblåsta i förhållandevis stora format, vilket såklart förstärker det initiala intrycket av att stiga in ett nästan självlysande charterdiskotek, men som också gör att betraktaren lätt fastnar framför de ofta lustiga detaljerna i enskilda bilder och inte ser helheten som varje serie formulerar. Parr är vid sidan av sitt eget fotograferande en fotoboksentusiast av rang (och har bland annat gett ut en hel serie böcker på temat) och det är också i bokform hans egna bilder fungerar allra bäst. Den bästa presentationen i ”Souvenir” är en vägg där ett par hundra bilder ur serien ”Common sense”, från 1998, sitter enkelt uppnålade i a4-format. Här har Parr gått närmare sina motiv och fokuserar på detaljer i en frossande ejakulation av hundar i solglasögon, kakansikten, slabbiga frukosttallrikar, färggranna fåglar, sexleksaker, snabbmatshållande händer och jelloshots. Här försvinner distansen och Parr blir mer än en överlägsen sanningssägare.