Uppsala konstmuseums stora presentation av den Uppsalafödda modernisten Agnes Cleve (1876-1951) fick en oönskad rivstart då det visade sig att ett tjugotal verk var försvunna. Men mysteriet gav ändå utställningen, producerad av Mjellby konstmuseum, en liten puff i media. En konstsamlande gangster med ett hemligt rum fullt av Cleves milda intryck av den internationella modernismens första decennier var onekligen en lockande tanke. Det var emellertid som väntat slarv i frakten som gjort att verken kommit på avvägar.
Agens Cleves resa från en bildad men sluten överklassmiljö i Uppsala till ett rörligt internationellt konstliv är speglar framväxten av det moderna samhället. Det är märkligt att hennes tidiga intryck av kubism och expressionism har varit så bortglömda som de faktiskt blev efter hennes död.
Trots att Agnes Cleve knappast drar sina intryck av de omstörtande ismerna till någon spets, så står hon sig väl i förhållande till sina svenska kolleger, och även om hon är återhållsam så är hon tidigt ute. En förklaring till den glömska som drabbat hennes verk är förstås att hon är kvinna, och därmed inte har samma givna plats i den historieskrivningen som ett annat genus hade förlänat henne. En annan kunde vara att hon, i likhet med en stor del av den övre borgerligheten i sin gamla hemstad, stod långt till höger och möjligen hyste pronazistiska sympatier också i slutskedet av andra världskriget. Det är emellertid inte klarlagt exakt hur det förhöll sig, och ett högerextremt anslag har inte hindrat en rad manliga konstnärer från att skrivas in i konsthistorien. Det är i vilket fall som helst som en representant för en kvinnlig frigörelse, som bland annat innebar en modern familjesyn, och som förmedlare av avantgardistiska idéer som Cleve kvalar in i historieskrivningen. (Om verken verkligen hade varit stulna så hade paradoxalt nog den potentiella kanoniseringen av Cleve, som utställningen i sig är ett tecken på, gått snabbare.)
Den tätt hängda ”Svensk modernist i världen” är väl avvägd och titeln deklarerar vad det handlar om – nämligen en rörlig konstnär som stöter på radikala konstnärliga strömningar och ympar in och importerar ganska försiktiga intryck. Agnes Cleve målade det mesta. Porträtt, industrimiljöer, landskap, stilleben och intryck från resor rasslar ut ur henne föränderliga, ibland ljust dansanta och ibland bistert dova, palett och det finns något otvunget över den lätthet hon låter intrycken från det modernaste moderna ramla in i sin bildvärld, som alldeles uppenbart var medveten om sin konservativa publik och inte ute efter några större kontroverser men samtidigt inte förefaller ha varit särskilt kompromissvillig. I sin tids svenska konst, i synnerhet innan 1920, står Cleve dessutom för något nytt och världsvant. De tunga industrimiljöerna sticker ut med kraft och rörelse, liksom en serie kvinnoporträtt som uppvisar ett genusneutralt betraktande, det vill säga låter de avbildade kvinnorna vara människor, som gör henne till en av pionjärerna.
Också utan en rafflande konstkupp är ”Svensk modernist i världen” en befogad omläsning av historien.