En uppsvälld mage i terrakotta putar ut från något som skulle kunna vara en uppdragen tröja. Utan lemmar och ensam i en monter. Tio penisar i olika storlek och form trängs på ett annat podium tillsammans med några bröst, tre fötter, ett par händer och tre påsliknande, mer amorft undanglidande föremål som representerar livmödrar. Varken kukarna eller de andra kroppsdelarna är särskilt överraskande i sig, utan passar väldigt bra i den profil av konst som brukar förknippas med Magasin III. Det är egentligen först när man tillgodogjort sig informationen att objekten i fråga är etruskiska votivgåvor med lite drygt 2200 år på nacken och konstaterat hur väl de kommunicerar med de verk från museets samling som omger dem som det verkligen svindlar till. Mona Hatoums färgglada handgranater i glas, Lars Nilssons bakifrån hela och framifrån grymt sargade människogestalt och Louise Bourgeois skulpterade ben som sticker fram ur ett stort stycke marmor är några exempel som alla är nog för att få betraktaren på knä.
De etruskiska offergåvorna är hämtade från Medelhavsmuseets samlingar och är liksom stor delar av hela den etruskiska kulturen höljda i ett stort dunkel, men är med största sannolikhet en form av besvärjelser som den antika kulturen använde sig av för att antingen få eller återfå hälsa, barn och välstånd. Föremålen är också något av ett uppenbart men kongenialt nav att omge med en utställning av samtida konst. Tessa Praun och Richard Julin, utställningens curatorer, har utgått från ett allmänskligt behov att förhålla sig till och i någon utsträckning processa den våg av bottenlöst elände som vårt ständigt accelererande nyhetsflöde slungar emot oss. Ett av många sätt att se på den samtida konsten är som en besvärjelse eller bön om att bringa inte lösningar men ändå ett slags struktur som hjälper oss att förstå det destruktiva flödet. Att konkretisera och representera är en beprövad metod – vi behöver inte nödvändigtvis omge vår tillbedjan med en grandios och eskapistisk metafysik, bara att placera smärta eller önskan i ett objekt (materiellt eller immateriellt) ger oss en chans att ta ett steg tillbaka och hitta lite svalkande distans.
Konsten är förstås inte unik i den meningen, men konsten är kanske det forum som i högre utsträckning än något annat förmår diskutera de väldiga kontraster som uppstår i en värld där det också finns en närapå gränslös skönhet – och den eventuella förtröstan den kan innebära.
De engelska bröderna Chapmans monumentala omläsning av Goyas Los Desastres de la Guerra – en serie etsningar som mycket grafiskt skildrar det spanska folkets lidande under Napoleonkriget – får en besvärjande kvalitet som annars inte alltid syns i brödernas konst, där volymen i allmänhet är uppdragen till max.
Konst är mycket mer än bön. Men i en tid som ständigt skriker efter att kulturella yttringar ska precisera sin nytta gör Magasin III ett elegant och pedagogiskt påpekande.