Alla platser bÀr en laddning, alla platser minns.
Att vakna upp och stÀlla sig vid fönstret för att titta pÄ gryningen i sÀllskap av en rykande kopp kaffe Àr en handling som, förestÀller jag mig, förvÀntas framkalla nÄgon typ av stilla njutning. Och om den yrvakna kÀnslan av ÄterhÄllsamt vÀlbefinnande inte infinner sig uppfattar sig subjektet gÀrna som lite nere, ur slag eller rent av som deprimerad. Det Àr möjligen en missrÀkning.
En vagt bultande oro, eller kÀnslan av att sömnens grums i ögonen letat sig inÄt och satt sig som en subtil men pÄtaglig vÄrta pÄ den frÀmre insulÀra loben, eller var empatin nu brukar hÄlla till, Àr kanske bara en fullt naturlig följd av att blicka ut genom ett fönster och se den stora scen som minns en mÀnsklig historia. Det Àr visserligen klart vÀrt besvÀret, men att vara en liten del av mÀnniskans stora gemenskap Àr att framhÀrda i ett trÀck som minst rÀcker upp till knÀna. Att kÀnna sig lite ur slag Àr kanske i sjÀlva verket bara en följdriktig konsekvens av allt vi klafsar omkring i.
KonstnÀren Anders Rönnlund bygger oftast sina verk pÄ en vÀlgrundad misantropisk insikt, utan att för den skulle slÄ sÀrskilt hÄrt pÄ trumman. TvÀrtom, till och med. Rönnlunds installationer, fotografier och videor kan till och med dra mot det ÄterhÄllsamma och, trots att de ofta Àr tydliga, krÀva en innehÄllsmÀssig förklaring. Det beror sannolikt pÄ att de inte trumpetar ut nÀmnda insikt, utan bara utgÄr ifrÄn den för att det Àr, tja, dumt och förljuget att inte göra det. I en vÀrld som premierar kommersiellt tunnelseende Àr det snudd pÄ liktydigt med att vara vag eller otydlig.
Platsens laddning Ă€r ett Ă„terkommande tema hos Rönnlund, som bĂ„de arbetat med specifika, konkreta exempel och mer allmĂ€ngiltiga typfall. Det senare gav han ett sĂ€llsynt stark exempel pĂ„ i utstĂ€llningen âOpressionâ pĂ„ Uppsala konstmuseum, för ett par Ă„r sedan, dĂ„ ett brĂ€dklĂ€tt och frĂ„n utsidan upplyst rum med enkla medel gav en klaustrofobisk sensation som, sĂ„hĂ€r i efterhand, nĂ€stan förebĂ„dar den alltjĂ€mt pĂ„gĂ„ende migrationskrisen.
I utstĂ€llningen âTrackingsâ pĂ„ Galleri Fagerstedt fortsĂ€tter Rönnlund sitt samarbete med Uppsala konstmuseums tidigare chef och gör ett mycket konkret nedslag pĂ„ den bĂ„de kĂ€nda och ökĂ€nda Estadio Nacional i Santiago. Den chilenska nationalarenan rymmer stora sportevenemang och konserter, men bĂ€r under den positiva ytan alltjĂ€mt sin historia.
NÀr Pinochet den 11 september 1973 genomförde sin militÀrkupp anvÀndes arenan som ett gigantiskt hÀkte dÀr meningsmotstÄndare fÀngslades, förhördes, torterades och avrÀttades.
VĂ€ggarna har förstĂ„s mĂ„lats om mĂ„nga gĂ„nger sedan dess, men bakom fĂ€rgen finns fortfarande spĂ„ren kvar â till och med fullt synbara, bara man vet vart man ska rikta blicken. I den flerkanaliga videoÂinstallationen âEstadio Nacionalâ har Rönnlund Ă„terskapat en del av de fĂ€ngslades autentiska vĂ€ggklotter. Namn, slogans och teckningar daterade runt 11 september 1973 vĂ€xer fram i projicerade animeringar till ljuder av metall som skrapar mot cement. MĂ„nga av dem som internerades i den stora stadion kom aldrig ut igen. Det futila klottret blir ett potentiellt meddelande frĂ„n andra sidan. De dödas röster i en sista flaskpost. En manifestation av varande. Med rĂ€tt bakgrundsinformation ett mycket effektivt verk.
âEstadio Nacionalâ har tidigare visats pĂ„ Museo de Arte ContemporĂĄneo i Santiago, och dĂ€r lĂ€r laddningen ha varit Ă€nnu större.
PĂ„ Galleri Fagerstedt visar Rönnlund ocksĂ„ ytterligare ett videoverk, â43â, av snĂ€ppet enklare slag. I den korta loop som â43â utgör följer konstnĂ€ren en grupp skanderade demonstranter i Mexico City, dĂ€r siffran 43 har kommit att symbolisera lika mĂ„nga bortförda och sedermera försvunna studenter, som bussades ivĂ€g frĂ„n en demonstration. Demonstranterna, som menar att polisen ligger bakom försvinnandet, rĂ€knar ljudligt och melodiöst upp till 43. I det korta avsnitt som utgör verket glider en buss in i bilden och tĂ€cker nĂ„gra ögonblick det lĂ„nga tĂ„get av ropande mĂ€nniskor.
HĂ€r blir nĂ€rheten och direktheten inte lika stĂ„ende, men i utstĂ€llningssammanhanget bidrar â43â med ett ljudlandskap som effektivt bryter in i raspandet frĂ„n de nödstĂ€llda pĂ„ sportarenan. Den protesterande kören blir ett hopp om motmakt. De sista orden fĂ„r stöd av röster som vĂ€grar att tiga.
kultur@unt.se