Jag bryr mig inte ett dyft om blommor, planteringar och trädgårdskonst. I varje fall inte mer än att jag förstås kan njuta av en vacker trädgård eller en liten pust av överväldigande dofter som en välplanerad odling skickar i min väg. Men på det stora hela är det lite som med trav. Jag kan tycka att en häst ser sympatisk ut, men de stora processerna går ovanför mitt huvud och bekommer mig inte särskilt. Men ändå kan jag fastna när traventusiaster och trädgårdstomtar (eller vad man nu kallar de inbitna odlarna) utgjuter sig i radio eller på tv. Det allvar med vilket de griper sitt värv är förhäxande på ett bedårande sätt.
Ungefär av samma orsak blir jag berörd av ”Ikebana and contemporary plant art” i Botaniska trädgården. De sju japanska växtkreatörerna som har inbjudits förhåller sig på olika sätt till den traditionella japanska konsten att arrangera blommor, men de griper alla sin uppgift med en omsorg som sträcker sig till varje litet strå, och det är egentligen aldrig fel att se resultatet av ett arbete som har utförts riktigt ordentligt.
Rent estetiskt blir jag först nästan lite skrämd av de sex stora arrangemang eller installationer som dominerar orangeriets långsmala, behagliga rum. Fotografen och performancekonstnärenHanayuishiTakaya, som syns på väggarna, har fotograferat människor med förgängliga huvudskulpturer skapade av blommor och är enklare att ta till sig. De övriga ligger vid ett första ögonkast farligt nära en trädgårdsmässa på steroider.
Det är egentligen bara två av de sju konstnärerna som utövar traditionell ikebana, som ur en japansk synvinkel söker något helt annat än samtidskonst. Men ur ett västerländskt perspektiv är det mer som förenar HirokiOhara och KatsuhitoKurata med de övriga fem än som skiljer dem åt. Alla kreationer förhåller sig mycket medvetet till rummet och nöjer sig inte med att smyga in via betraktarens ögon, utan söker en upplevelse som förenar flera sinnen. I NaoakiDonumas ganska traditionella trädgård, ”Finding peace and happiness in a silentsymphony”, syns det så tydligt att de liksom spontant växande små blåa blommor som sticker upp ur underlagets mossa bland bladen från en liten buske är medvetna om sin relation till trädgårdens lilla springbrunn.
Utställningen vänder sig lite mer till växtentusiasten än till konstpubliken. Men de allra flesta har något att lära av den disciplinerade harmoni som den stora omsorgen för detaljerna ger.