Ni tror att det handlar om glittrande soluppgångar. Ni tror att det handlar om vacklande möten mellan hav och himmel som nästan upplöser horisontlinjen. Ni tror att det handlar om att försöka fästa blicken i ett stort oformligt rum utan hållpunkter och uppfyllas av ett romantiskt lugn. Om att vada ut i kallt och uppfriskande och känna att det där snacket om en sund själ i en sund kropp kanske skulle vara något i alla fall. Om att vara närmare naturen.
Och ni har inte helt fel. För era fördomar bygger ändå på några av de förutsättningar som utgör skärgårdens grundvillkor, och de klichéer som sedan den tidiga industrialiseringen skapade ett behov av att utmåla miljön som en kontrast fungerar fortfarande utmärkt i ölreklam och resebroschyrer.
Men för mig, som kommer från skärgården, utgör den romantiska och trötta stereotypen en väldigt liten del av begreppet. Skärgård är snarare begränsning och möjlighet på samma gång. Det där stora blå är egentligen inte någon storslagen vy, utan ett faktum som lugnande och oupphörligt blixtrar förbi i ögonvrån. Havet kan vara ett hinder som stänger in och konserverar till förbannelse. Och havet kan vara en väg som öppnar upp och går åt alla håll på en och samma gång.
Det är inte utan att den storsatsande konsthallens Artipelags sommarsatsning på ”konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård” får det att knyta sig i magen en smula. Men nervositeten beror inte på att det behöver vara fel med ett ohämmat publikfrieri, utan snarare på att Artipelag tidigare uppvisat en imponerande ambitionsnivå, som inte alldeles självklart går att kombinera med ett frosseri i de romantiska vantolkningar av skärgårdsmiljön som dräller runt i både konsthistoria och samtidskonst.
Men det visar sig att oron till största delen är obefogad. ”Ingen människa är en ö” bjuder visserligen på många självklara och publikfriande nummer, men applicerar också ett om inte kritiskt så i varje fall intellektuellt perspektiv i utställningen som blir en redogörelse för hur skärgården gestaltats från det sena 1800-talet till i dag. Att konsthallen ligger på Värmdö, mitt i den miljö som diskuteras, ger förstås dessutom narrativet en solid (och stereotypt underskön) grund att stå på. Möjligen med tillägget att konsthallen i sig är en representant för en romantisk skärgårdsuppfattning.
Albert Engströms putslustiga teckningar från Grisslehamn – som på en gång idealiserar och förlöjligar den naturnära men obildade skärgårdsbon är en av utgångspunkterna, tillsammans med Zorns nakna damer på Dalarö, där också Strindberg jagade sitt ilsket ödsliga hav. J.A.G. Ackes friska självporträtt, stående naken tillsammans med två kolleger på en klippa, är en annan självklarhet. Precis som ett par versioner av Prins Eugens så omhuldade moln. En glittrande morgon av Bruno Liljefors är också självskriven. Som en kontrast till Nietzscheanska stämningar och naturdyrkan finns också Axel Sjöbergs ”Likfärden” med bland de äldre verken. Sjöberg var själv en skärgårdsbo, och skildrade enkla umbäranden utan ideologi och idealisering.
Färden mot det moderna blir på sätt och vis intressantare. Här dyker bland annat Axel Einar Hjorths robusta furumöbler från 1930-talet upp – funktionalistiska pjäser avsedda för den växande medelklassen som med enkla sportstugor började konkurrera med överklassens vräkiga grosshandlarvillor om de sköna klipporna. Evert Taubes i eget tycke ganska lättköpta skärgårdsvisor är ett självklart soundtrack som flyter i rummet.
Ju närmare samtiden man kommer under sin promenad genom Artipelags stora rum, desto mindre självklara blir valen av konstnärer. Konstnärsparet Rune Jansson och Eddie Figges Blidö är fortfarande givet, i synnerhet den förstas informella nästan esoteriska, knappt antydda landskap från 1960-talet. Sedan blir mer överraskande. Jan Håfströms fiktiva äventyrsvärld, med nedslag i diverse robinsonader och världsomseglingar sitter förstås som ett smäck i helheten, precis som expressionisten Staffan Hallströms kraftfulla måleri. Men de är ändå utbytbara. Av det förhållandevis samtida är det egentligen LG Lundbergs nästan konceptuella landskapsmåleri som man hade vågat satsa sin högra hand på att få se.
Intressantast är kanske ett av de färskaste verken. Anna Lidbjörk har placerat en kiosk i betong nere vid konsthallens Ångbåtsbrygga. ”För att vi ville ha det lite bättre” som kiosken, som saluför ett enkelt sortiment av fikatillbehör, heter bär en spännande dubbeltydighet. Den konstnärliga avsikten är att ta de schablonartade förorternas ganska brutala arkitektur och placera den i skärgårdsidyllen. Och visst uppstår något av en omedelbar gentifiering. Men har man vistats i en annan skärgårdsmiljö än Stockholms sönderexploaterade, närmast fiktiva stormarknad av fotbollsmiljonärer och snickarglädje till skärgård, då är den bunkerlika kiosken också en fullt rimlig reproduktion av autentisk miljö.
En intressant vandring genom ett begrepp som visar sig vara utomordentligt svårt att undvika att ladda med schablontyngda konnotationer.