Det är ett radikalt kontrasternas möte som nu äger rum hos Magasin 3 i Stockholms frihamn, konsthallen som nu tagit steget fullt ut och etablerar sig som konstmuseum med nya namnet Magasin III Museum & Foundation for Contemporary Art. Ett museum skiljer sig från en konsthall genom de egna samlingarna, och sådana har man verkligen hunnit skaffa sig. Det är också ur dessa samlingar man hämtat merparten av de verk som sammantaget bildar utställningen.
Tre konstnärer, alla med tidigare soloutställningar hos Magasin 3 och med egentligen endast ett kriterium därutöver gemensamt: ett konceptuellt förhållningssätt till konsten. Både De Maria och Lewitt är avlidna, medan Katharina Grosse är en synnerligen aktiv konstnär med utställningar över hela världen. För några dagar sedan såg jag en rumsinstallation av Grosse på Neue Berliner Kunstverein, för att bara nämna en aktuell utställning.
Vad avser man då att vinna på att låta minimalisterna Sol Lewitts och Walter De Marias lågmält stränga, återhållna formstudier inleda ett närgånget ”samtal” med Kathrina Grosses expressiva, gränslösa, utagerande färgorgier i både äldre och nya verk? Frågan är motiverad, sambandet är knappast solklart, men Richard Julin och Tessa Praun brukar veta vad de gör och vad som kan tänkas tillföras både de olika verken och inte minst helheten av den djärva kombinationen.
I det här fallet handlar det om konsthallens/konstmuseets mångåriga historia, uppmärksammad via den första utställaren (1988), Walter De Maria och de två andra konstnärerna. Konceptet kan tyckas en smula inåtvänt; en konsthall som erinrar sig och sin publik om det som varit. Men historien tål sannerligen att upprepas, och den visade konsten är allt annat än introvert. I stället är det en i hög grad kommunicerande utställning som visas.
Det kan förstås inte hjälpas att det är Katharina Grosse som spelar första fiol i den här trion, inte minst med sina sex nya sfärer som nu exponeras i Frihamnens Magasin 6 (på gångavstånd från konsthallen) efter att först ha överrumplat det offentliga rummet genom några dagars exponering på Nybroplan i Stockholm. Där fick verken, sex gigantiska målningar på duk, monterade på frigolitballonger, utstå den offentliga konstens både positiva och negativa reaktioner från allmänheten. I Frihamnen har Grosses färgstarka sfärer liksom Sol Lewitts intrikata väggteckningar och De Marias tysta skulpturer fått institutionens skyddande ramverk, vilket inte alls hindrar att de fortfarande är angenämt utmanande.
Inte minst den djärva placeringen av Walter De Marias niokantiga stålblanka skulpturer på Katharina Grosses i färgstyrka tilltagande tygmålningar ger båda konstnärernas verk nya dimensioner. När blankt stål möter extrem kolorism sker något: det tysta, stränga formspråket och det häftiga, vilda måleriet visar sig både samverka och kontrasteras på ett dynamiskt sätt. Grosses mjuka styrka i tygmålningen, ett verk nära besläktat med det hon just nu visar i Berlin, tar väl hand om den manliga sakligheten hos de båda medutställarna i ett samtal över generations-, koncept- och könsgränserna.
Men noga hade en fortsatt placering av Grosses monumentala sfärer mitt i stadsrummet varit önskvärd.