Hur många av dem som har bildsatt ditt liv känner du egentligen till? Gissningsvis inte särskilt många. Illustratörens roll är stor men otacksam. Bilderna i det kommersiella flöde som omger oss har betydelse och blir viktiga hållpunkter i våra liv, men vi går allt som oftast förbi de hårt arbetande upphovskvinnor och -män som ligger bakom dem. Redaktörerna Sara Teleman och Andreas Berg har gjort en stor gärning genom att samla lite mer än 100 år av svensk illustrationshistoria i den mycket fina ”Svensk illustration – en visuell historia”. För en gångs skull en bok som gör skäl för beskrivningen praktverk.
Helheten byggs genom 17 tematiskt sammanhållna kapitel av många olika författare och experter. Det blir förstås en del luckor, men de ska mest ses som trådar för framtida skribenter att nysta vidare i. Nedslagen sträcker sig från illustrationskonstens framväxt, parallellt med industrialiseringen på 1800-talet, till Beata Bouchts och Jenny Mörtsells lysande bilder i Bang på 00-talet. Att just feministiska Bang dyker upp är inte förvånande utan symptomatiskt. Illustratörernas förtigna historia är till stora delar en berättelse om kvinnliga konstnärer. Ulrika Knutson har exempelvis skrivit ett utmärkt kapitel som belyser hur Jenny Nyström, Elsa Beskow, Ottilia Adelborg och andra kvinnor snabbt blev dominanter i den unga barnboksbranschen, som med sin låga status blev ett subversivt fält i den patriarkala konstvärlden.
Den tjocka och stora ”Svensk illustration”, det måste medges, gör sig kanske inte för just hängmattan. Men sitter du bekvämt och vill bilda dig samtidigt som du njuter av en vacker bok så den ett perfekt semestersällskap.
Om du inte är upplagd för svåra familjetrauman och/eller konsumtionspornografi och alltså varken vill läsa Lars Noréns dramatik eller dagböcker men ändå känner att det vore på sin plats att klämma något av den store dramatikern under semestern – han firar ju ändå 70-årsdag i år – då är den eleganta lilla essän ”Poros” en gudasänd gåva.
”Poros – om Maria Miesenberger” ingår i den mycket trevliga och fickvänliga serien Moderna museet essä, och gör sig utmärkt som lektyr på valfri utflykt.
Lars Norén är djupt tagen av Maria Miesenbergers mest kända projekt ”Sverige/Schweden” som består av suddiga gamla familjebilder där konstnären har täckt alla människor med svart tusch, vilket skänker de bekanta och ofarliga bilderna ett ambivalent mörker. I verket ser Norén en spiral av minnen, glömska och ett tvångsmässigt behov av att komma ihåg. Vi attackerar bilderna, menar Norén i en text som är som en enda lång utandning, från botten av vår mänsklighet och fyller de tigande svarta siluetterna med mening. Ovetskapen om kontexten som förmedlas skapar ett existentiellt tomrum där vi blir tvungna att se det vi helst av allt vill blunda inför. Analysen är kanske inte så originell, men ”Poros” är en fascinerande, skönt skuggande text av en Norén som är minst lika engagerad som när han handlar svarta t-shirts i 4000-kronorsklassen.
Tuija Lindströms utforskande av klassiska fotografiska motiv som landskap, porträtt och gatubilder känns inte särskilt radikalt i dag. Men det beror inte på Lindström misslyckades med att lyfta in det autenticitetshungrande, schablonmanliga och antiintellektuella fotografiet i en postmodernt anstruken och mer prövande ram, utan på att hon lyckades så väl. Få fotografer har de senaste trettio åren utövat ett större inflytande på det svenska (och finska) fotografiet än Tuija Lindström, som inte nöjde sig med att följa den fotografiska bildens färd till konst utan också gjorde vetenskap av den genom att reformera landets mest prestigefyllda fotoutbildning under en period som professor på Högskolan för Fotografi och Film vid Göteborgs universitet under 90-talet.
Dubbelmackan ” A Dream If Ever There Was One”, som utkom redan 2012, och ”In The Beginning There Was Everything”, kommer i en fin box, och utgör tillsammans en av årets mest oemotståndliga trycksaker. I böckerna får vi följa Tuija Lindström från det radikala 80-talet fram till idag. Det är en spännande färd. Lindströms porträtt av en naken sovande Christer Strömholm (1995) är ett magnifikt ögonblick i den svenska fotohistorien. Det måste sägas att Lindström är som allra bäst under sitt första decennium som fotograf, när det vackra mörka utforskandet närs av en underliggande vrede. Men också efter sin kanonisering håller hon en hög nivå, och försöker på ett hedrande sätt undvika att fastna i sitt etablerade uttryck.
Jag älskar Elisabeth Ohlson Wallin, men jag sympatiserar i allmänhet mer med hennes ambition och ärende än med hennes bildspråk. Det låter kanske inte som en komplimang, men Elisabeth Ohlson är en av ganska få bildmakare som gång efter gång får mig att minnas att tematik trumfar över estetik. Den viktiga bildsviten ”Ecce Homo”, Ohlson Wallins mest kända verk, är rent bildmässigt rätt så svulstig och katastrofal, men bildernas angelägna ämne gör detta faktum mindre betydelsefullt.
Det är knappast förvånande att Elisabeth Ohlson Wallin vill uttrycka sig ett ”supervalår” som 2014, och ”Ack Sverige, du sköna” är mycket riktigt en uppmaning till betraktaren att se hela samhället och inte bara de skyddade revir och förenklade schabloner som vanligen får illustrera det. Genom 142 bilder, i en snapshotestetik som är fjärran fotografens mest uppmärksammade arrangerade och hårt regisserade bildserier, betar Ohlson Wallin av punkt efter punkt i det mångkulturella och mångdimensionella Sverige hon vill att vi ska se. Storstad och glesbygd, demonstrationer och våld. Kiosker, härbärgen, stationsbyggnader och synagogor. Unga och gamla. Tiggare och högerextremister. Bönder, arbetare, borgare och (faktiskt) en ilsken präst.
Man skulle kunna anföra att den genomsympatiska ambitionen dras med en förnumstighet som till och med är större än Utbildningsradions mest välmenande program, och att det präktiga anslaget gör att fotografen har svårt att undvika att betrakta sitt objekt från en position som är ”von oben”, men varför skulle man egentligen göra det? Det inlägg Elisabeth Ohlson vill göra i debatten är ju i vanlig ordning fullständigt relevant och riktigt. Sverige är mer än vi vanligen ser, och det bör man bli påmind om så ofta som möjligt.
”Ack, Sverige, du sköna” erbjuder utmärkt sommarbläddring medan du funderar på vad du vill att din demokratiska plikt ska ge för resultat i höstens val.