Jazz är ju ett så speciellt ord, som rymmer så mycket och samtidigt är så snävt. För mig är det liktydigt med improvisation, och räknar dit musik från skilda områden. Sedan kan man ju lägga till prefix som folk, rock, funk, electro, hiphop eller vad man vill. Hur som helst så kommer det mängder av album i genren.
Så därför hamnar Lyöstraini här. Gruppnamnet betyder ”träd av ljus” på älvdalsmål, och den dialekten/språket spelar en stor roll när veteraner som Lena Willemark och Anders Jormin jammar med Karin Nakagawa. Röst, fiol, kontrabas och koto blandas till en både drömsk och jordnära mix. Willemark sjunger poem på älvdalska med sin uttrycksfulla röst och spelar folkmusikalisk fiol, Jormin ger mesta jazzkänslan på sin bas och Nakagawa lägger en ofta meditativ klang på sitt 25-strfängade instrument. Superskön musik! Tyvärr kommer inte trion till Uppsala på sin turné i vår.
En som omisskännligen hamnar på jazz är suveräne trumpetaren, och sångaren. Peter Asplund. På sitt nya album ”Aspiration” spelar han stämningsfull musik med rötterna stadigt i traditionen, med låtar hämtade från Arlen, Kern och Loesser. Fint spelat och bra sväng. Detsamma gäller Marcks Brothers (efter basisten Magnus Marcks) som lite försenat hyllar Alla hjärtans dag på ”My Valentine”. Här finns bland andra duktiga Uppsalasaxofonisten John Högman med sin vackra ton i tenoren. Olof Skoog Kvartett gräver också i samma potatisland på ”herr Svensson och den diaboliska hambon”, välspelat men inte lika spännande som albumtiteln.
Spännande altsaxofonisten Fredrik Kronkvist brukar befinna sig på resande fot när han gör sina plattor. Denna gång blev det bara till Köpenhamn där han sammanstrålade med vibrafonisten Jason Marsalis för att spela kompositioner av Thelonius Monk. På ”Monk Vibes” kommer de loss och tolkar traditionen på sitt eget sätt. Tätt samspel och bra urval av låtar.
Familjen Kallerdahl brukar sätta djupa avtryck i den svenska jazzmyllan. Så också nu. Pianisten Fabian Kallerdahl timar up med saxofonisten Eric Arellano i kvartetten The Ordinary Square. Deras album ”. . .when in Paris” visar även den traditionsjazz av klass. Lindha Kallerdahl satsar välgörande eget på ”Gold Quintet Solo” där hon sjunger till bland andra Fabians piano. Bra låtar och fin sång.
Roligt att ett band som Farvel med sångerskan Isabel Sörling i förgrunden bryter av den så ofta försiktiga svenska jazzen på ”Rök”. Deras musik för främst tankarna till 70-talets spännande scen med band som Henry Cow. Utmanande