Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren har lämnat arbetet i Svenska akademin, tre författare som jag följt mycket länge och har den djupaste respekt för. Akademien klarar sig inte utan dem. Somliga debattörer har oförblommerat odlat sin skadeglädje under skandalerna det senaste halvåret. Jag känner mera sorg och vrede. En av de bärande institutionerna i svenskt kulturliv håller på att gå sönder.
I höstas avslöjades att Svenska Akademien hade otillbörligt nära relationer till en kulturklubb i Stockholm som drevs av den så kallade kulturprofilen som dessutom är gift med en av ledamöterna i Akademien. Kulturprofilen var en huvudperson i metoo-kampanjen, och klubben sköttes mycket illa ekonomiskt. Nu är den stängd. Med den försvann dock en scen för kvalificerad kultur i den stora västerländska traditionen. Viss överbetoning på romantik och senmodernism fanns där, men det var inget att beklaga när modernismen börjat förtalas allt grundligare.
Man talar ibland om aristokratmodernism. Man kan med lika stor rätt tala om aristokratisk postmodernism. Klubbens verksamhet hade sina rötter i kretsen kring tidskriften "Kris" som med stort buller och en hel del arrogans bröt igenom i en jättelik debatt 1982. Jag var inblandad på den förlorande sidan. Minst tre personer från Kris-gänget sitter numera i Svenska akademien. Det kan vara så att gamla vänner håller ihop, att en ärevördig centralkommitté fortfarande tror sig verksam. En av dessa akademiledamöter borde idag vara utesluten, men hon kan ha tillräckligt stöd från gamla dagar för att slippa.
De som nu avgår uppges ha reagerat på ett alltför mesigt pressmeddelande som skulle gått ut efter torsdagens sammanträde. Den utredning som sattes igång efter skandalen i november är klar, men man ansåg tydligen inte att Akademiens majoritet tog resultatet på tillräckligt allvar. Så kan det vara. Ingen har i skrivande stund velat tala om saken annat än i kryptisk stenstil. Men jag förbehåller mig rätten att se de avgångnas beslut som moraliskt grundade och hedervärda.
Situationen kan bli mycket farlig också för Akademiens ekonomiska framtid eftersom samarbetspartners kan börja tveka, och donatorer kan vända sig åt annat håll. Hur försoning och rekonstruktion ska gå till vet jag inte, men de mäste komma till stånd för den svenska kulturens skull. Troligen måste de som nu är kvar i församlingen ändra sig, ta sitt samvete tillfånga. Och de avsuttna måste förmås sitta upp igen.