En privatdetektiv gestaltad av Crister Olsson bor ensam i sin lägenhet. En dag knackar en hund på dörren, spelad av Harry Friedländer. Ja, den knackar faktiskt. Den söker skydd från den kalla novemberblåsten och ylar hjärtskärande på trappan tills den blir insläppt.
Hunden äter upp mannens köttbullar – alla som har ätit med en hund bredvid sig vet hur svårt det är att motstå de där bedjande ögonen som följer minsta rörelse med blicken. Och snart har den manipulerat sig från golvet, upp på soffan och till mannens säng.
När den svarta bakelittelefonen ringer med en skräll visar sig samtalet leda till hundens förflutna och orsaken till att den tvingades söka skydd.
Harry Friedländer lockar till många skratt med sin dråpliga imitation av en hund. Han viftar på huvudet så att öronlapparna på skinnmössan smattrar. Han snurrar runt runt på stället innan han till slut lägger sig till ro. Känslorna ligger utanpå och kroppsspråket är obetalbart. Jag vill nästan ta med mig hunden hem.
Lika kroppsligt träffande är han när han ikläder sig rollen som rökande kvinna och en hyresvärdinna med fransk brytning.
Crister Olsson gör också en bra rolltolkning som privatdetektiven. Han förmedlar fint dennes kärva sätt och torftiga ensamhet. Han tillför också mycket som berättare. Båda spelar med värme och humor. Samtidigt lyckas de få fram svärtan i sina karaktärers liv.
Under föreställningen genomgår scenografin en enkel men genial förvandling. Golvlampan blir en lyktstolpe och soffan en parkbänk. Då har båda hamnat ute i kylan.
"Hunden som kom in från kylan" är en charmig pärla som lutar lite åt barnteater, men utan att slå över. Den lockar till många skratt hos den vuxna publiken. Det här är en pjäs man mycket väl kan se i sällskap av barn i skolåldern.
Efteråt funderar jag över vad pjäsen handlade om, egentligen. En tolkning är att den som har skydd att erbjuda i dag, själv kan vara den utsatta i morgon. En annan att man ska våga släppa in en främling i sitt liv. Jag tänker att den också handlar om vår längtan efter att vara behövda och älskade.
Det blir en fin timme mitt på dagen, men lunch och teater är inte en helt lyckad kombination. De som inte har turen att få bord längst fram har mer eller mindre skymd sikt och de som hamnar vid sidan av scenen missar mycket av minspelet och de små skiftningarna i spelet.