Så var det dags igen och den här gången blev det en peruansk, latinamerikansk, spansk; ja en rent ut sagt världsomfattande författare. Essäisten, dramaturgen, roman- och novellförfattaren Mario Vargas Llosa är född i Perú 1936 men är sedan några år även spansk medborgare och medlem av den Spanska Akademien. Har man läst till exempel Kriget vid världens ände (1984) eller Bockfesten (2002) bör det inte råda någon tvekan om att han också är en latinamerikansk författare.
Han har skrivit en enorm mängd romaner, novellsamlingar, teaterpjäser och artiklar. Man kan häpnas av kvantiteten; kvaliteten i hans författarskap har den Svenska Akademien gått i god för, så jag behöver inte säga mer än att han har bidragit med nya, fascinerande tekniker inom berättarkonsten. Ibland är berättaren i högsta grad närvarande, stundtals blir det svårt att veta vem som ansvarar för utsagan. Ibland är det entydiga röster som berättar; ibland är det flera som tycks svara och komplettera varandra, men det visar sig att de hör till karaktärer som talar i olika tider och ibland till och med på olika platser. Alltid finner man i Vargas Llosas fiktioner gränsöverskridande karaktärer som har en ovanlig sexuell läggning, eller som ofta döljer en hemlig historia eller har något lik i garderoben, vilket gör dem mänskligare och trovärdiga, samtidigt som läsaren svårligen kan identifiera sig med dem. Figurerna kämpar, men inte sällan slutar storyn i ett misslyckande. Det är ingen optimistisk syn på människorna Vargas Llosa bjuder på.
De flesta kritiker, specialister och läsare är överens om att priset är välmotiverat och mycket förtjänt. Jag håller till fullo med den svenska akademins motivering: ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”. Observera det klockrena, sista avslöjande ordet.
Det som brukar vålla diskussioner är författarens till synes okuvliga tendens att i tid och otid lämna ifrån sig åsikter om konst, kultur, sport, ekonomi och politik, inte sällan utan en saklig bas. Den av Peter Landelius översatta och numera webbaserade Nobelföreläsningen (se Svenskaakademien.se) är ett praktexempel på detta.
Jag gissar att det inte bara var jag som blev besviken när jag fick se och höra Nobelföreläsningen. Framför allt därför att texten inte innehåller vad titeln lovar. En hyllning till läsningen och dikten är en förvisso välskriven men ostrukturerad text, på gränsen till kaotisk. Den består av en salig blandning av minnen från barndomen, hyllningar med snyftningar till sin fru och kusin Patricia (för att hon ”sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor”), åsikter om huruvida man bör stödja oppositionen i Venezuela och kämpa mot den religiösa fanatismen, betraktelser om litteraturen som frigörare och utvidgare av människans frihet, hyllningar till Spanien och Barcelona, kritiker mot nationalismen, anekdoter av olika slag och stundtals rörande önskningar om att litteraturen inte ska gå under i dessa nya, teknologiska tider.
Nu ska jag inte genom en vinklad sammanfattning banalisera texten. Må läsaren bilda sig en egen uppfattning, men som ett exempel på hur Vargas Llosa lätt kan bli kontroversiell, låt mig kommentera hans beskrivning av läget i Latinamerika.
Nobelföreläsningen innehåller 6 146 ord på spanska. Den prisbelönta författaren från Latinamerika ägnade 151 av dessa ord åt Latinamerikas politiska situation. Genom dessa får man veta att han anser att Mexiko hör till demokratierna (trots de många och allvarliga anklagelser om valfusk), men inte Venezuela, där själva oppositionen erkände att presidentvalet 2006 hade gått oklanderligt till väga och trots att över 400 valobservatörer från bland annat EU inte kunde peka på missförhållanden. Andra länder som han märkligt nog tycker är ”clownartade pseudodemokratier” är Bolivia och Nicaragua. Man får bara hoppas att till exempel ambassadören från Bolivia i Sverige ges möjligheter att bemöta den här attacken mot en regering som valdes av över 60 procent av befolkningen.
Det är också mycket av Vargas Llosas politiska åsikter som inte framgår i föreläsningen. Det är inte bara det att han inget säger om varför det skulle handla om clownartade pseudodemokratier, han säger heller inget om knarkvåldet i Mexiko, vilket hittills krävt över 25 000 dödsoffer. Det är ju mer än till exempel kriget i Afghanistan (ett krig som han för övrigt uppmanade att man ska fortsätta).
Det hade varit på sin plats att få höra hans åsikter om detta, nu när han ändå pratade om Mexiko som ett demokratiskt land, och dessutom ytterst relevant, eftersom Vargas Llosa är en ivrig förespråkare för legaliseringen av drogerna. Jag kom att tänka på att kanske har hans fru rätt när hon hävdar att det enda han är bra på, är att författa.
I onsdags öppnade Instituto Cervantes i Stockholm utställningen Mario Vargas Llosa, friheten och livet, och bland annat Perus och Spaniens kulturministrar var där, Vargas Llosa var själv på plats och höll ännu ett tal, där han upprepade några av sina idéer om litteraturen som en kraft och verksamhet som bjuder på den största av friheterna, den som tillhör författaren, framför de vita bladen.
Han var hes, men vid sidan av det han onekligen är mästerligt bra på, skriva skönlitteratur, lär han fortsätta prata och säga vad han vill och tycker. Vi får bara hoppas att han gör det mera i tid än i otid.
Leonardo Rossiello
universitetslektor i spanska, Uppsala universitet