När han berättar om sin forskning och blivande doktorsavhandling verkar hans upptäckter av bildgåtor i äldre dräktspännen har fött nya gåtor.
– Jag satt där på Historiska museet och ritade av ornamentiken på några spännen från en av gravarna i Vendel när jag upptäckte att en bild på spännet kunde rymma flera andra. Det var rena fixeringsbilden. Då trodde jag att jag hade blivit tokig!
Men sedan började han sammanställa sina fynd. Han ställde sig också frågan om det gåtfulla bildspråket i dessa dräktspännen hade en symbolik som var tydbar för sin samtids människor? Är gamla vikingaspännen rentav bärare av historier? Har föremålen använts till något mer än ren prydnad?
Michael Neiss visar på ett dräktspänne från 1200-talet, där ett skäggigt manshuvud blir till en fågel om man vänder på spännet, likt en metamorfos. Omkring dem framträder också flera djur- och människoliknande figurer.
Med hjälp av att rita av ornamentiken från spännena försöker han tränga in i upphovsmännens tankar. Tillsammans med en silversmed har han gjutit kopior av dräktspännena av samma skäl. Med digital teknik färgar han sedan olika fält i broschernas motiv i sina tecknade bilder, så att bildkompositionerna framträder ännu tydligare och det är det sistnämnda som gett honom detta pris.
– Det är ett tidskrävande arbete att rita av en ornamentik från ett spänne. Man får fylla i själv där delar av ett föremål gått förlorat. Det var vanligt med regelbundenheter i bilderna, så det är inte så svårt att lista ut hur resten av ett bildfragment kan ha sett ut, berättar Michael Neiss där han sitter vid ett bord på Museum Gustavianum.
Framför honom finns både original och kopior av dräktspännen. De äldsta är från folkvandringstiden (cirka 500-talet), de yngre från vikingatiden och det är främst de som hans avhandling kommer att handla om. Han tar i föremålen med blåa gummihandskar för att inte lämna egna spår på dem.
De dräktspännen Michael Neiss har fokuserat på är inte många, drygt 200 stycken, och de flesta av dem har inte alls hittats i gravar, men de är alla från kvinnodräkter. De är påkostade, skulpterade i metaller som silver eller förgylld koppar, och de verkar ha gått i arv i någon ätt under flera släktled. Lagningar visar att föremålen omhuldats av sina ägare.
Länge trodde man att bilderna på spännena bara vara dekorativa, att det var ett primitivt folks sätt att göra bruksföremål lite finare.
– En fördom från 1800-talet, anser Michael Neiss.
Han, som också har en bakgrund som religionshistoriker, menar att de kan ha en vidare betydelse och ett fascinernande användningsområde.
– I våra dagar känner vi till en del om vikingatidens bildspråk och referenser, så kallade "kenningar". Berättades det om havets häst så menade man vikingaskepp. Gudinnan Frejas ögonbryns gråt, det betyder regn och i förlängningen guld. Hon längtade så efter sin älskade att hon grät rent guld, enligt sägnen, berättar Michael Neiss.
Men vilka som hade kompetens att avläsa detta bildspråk under vikingatiden vet vi inte mycket om. Michael Neiss tror att den tidens diktare, som kunde ha varit av båda könen, kunde det. Det kanske var de som använde sig av dessa spännen för att berätta och dikta på finare kalas. Höll upp dem eller skickade runt dem, ungefär som man skulle använda en bildskärm eller en mobiltelefon i dag.