Får man vara som man är? Det är frågan som vibrerar genom Teater DaCapos tolkning av Håkan Jaensson, Arne Norlin och Gunna Grähs böcker om ”Nusse-kudden”. Och svaret, det är förstås ett rungande ja.
Men det är inte särskilt lätt, och man får vara beredd på att omvärlden inte accepterar ens egenart alla gånger. Kalle älskar sin Nusse-kudde mer än livet själv, och har inte en tanke på att släppa sin snutte bara för att han blir äldre. Han blir retad i skolan, det strular en del när han gör lumpen och hans fru är lite svartsjuk. Men det är först på ålderdomshemmet som det verkligen blir svårt att hålla taget om Nusse-kudden.
Teater DaCapo berättar sin version genom det vuxna barnbarnet Kajsa som hittar sin döda morfars kudde i en kista på vinden. Rune Jakobssons morfar kastar sig elegant genom ett långt liv och Siv Eriksson gör ett helt stall med roller och gör mycket med små medel. Detsamma kan sägas om scenografin som i stort sett består av en kista och några väl valda tillbehör.
Det episodiska berättandet flyter fram i ett högt tempo som kanske till och med kunde vara ännu högre. Narrativets grundförutsättning, en åldring som vägrar lämna ifrån sig sin kudde, borgar förstås för en hög grad av underhållning. Men mest imponerar skådespelarna som kombinerar en rutinerad säkerhet med en fin nerv.