Det låter naturligtvis toppen att det finns företag som vill spendera pengar på kultur, men det finns skäl att gå varsamt fram och behålla en sund skepticism mot ett näringsliv som självfallet bara har sin egen vinning i åtanke.
Jag är på intet sätt emot kultursponsring, men det gäller att inte ha några illusioner om vad det handlar om. Kulturlivet har symboliskt kapital, näringslivet monetärt. Sponsringen ska innebära ett byte av ett slags kapital mot ett annat. Där stannar också samarbetet. Kulturinstitutionerna ska inte förhandla med företagen om mer än vilka projekt/utställningar/föreställningar som de vill sponsra. Redan detta är en risk eftersom fattiga kulturinstitutioner medvetet eller omedvetet riskerar att anpassa sitt program och göra det mer sponsorvänligt.
LÄS MER: Privata pengar ska lyfta konsten
De företag som är värdiga sponsorer inser värdet av den air en liten notis i ett programblad eller en knappt märkbar dekal på en dörr kan innebära, och är förstås fria att informera sina kunder om sitt engagemang.
Från kulturlivets sida ska man absolut inte binda upp sig mot sponsorn på andra sätt än att sakligt informera om att man mottagit medel. Det går lätt fel. Se bara på Nationalmuseum som gjorde sig löjligt genom att överintendenten Berndt Arell åkte fast för otillbörligt användande av en sponsrad bil på sin semester och då det framkom att avtalet med BMW innebar att museet lovat tala väl om bilmärket. Mindre betydelsefulla saker, visst, men det blev en dålig affär som naggade trovärdigheten hos båda parter.
Kultursponsring får aldrig bli en viktigare del av berörd institutions finansiering än att en institutionschef med ett normalt civilkurage vågar be en sponsor dra åt helvete.