– Det är inte så stora skillnader mellan oss studenter nu och på 1800-talet. Vi har samma pengabekymmer, gillar att dra iväg på roliga saker och har kärleksbekymmer, precis som Glunten och Magistern i sångerna, säger Fredrik Lindell.
– De är nästan mer spex än sånger och flera av dem är det bra om man gestaltar innehållet lite. Men min tjej avskyr när jag sjunger Gluntar, hon har svårt för den musikgenren.
Fredrik Lindell är själv Uppsalastudent, läser systemvetenskap och är medlem i Norrlands nations manskör. Det var där han träffade Joakim Ekedahl, musikvetare på magisternivå . Tillsammans började de sjunga Gluntar. Duon har medverkat offentligt under Kulturnatten tre gånger och vid olika nationsfester, men brukar också riva av en gluntsång lite när andan faller på.
– Finns det ett piano i närheten kan hända att vi stämmer upp, säger Joakim Ekedahl som också ackompanjerar på nämnda instrument.
– Pianomusiken är inte alltid helt lätt. Ibland blir den till exempel ljudhärmande och ibland följer den inga regler för komponerande alls.
Det finns 31 stycken visor för en mansduo, bas och baryton, plus piano i sångsamlingen "Gluntarne" som alla beskriver studentlivets vardag, glädjeämnen och festligheter. Själva ordet glunt är uppländska för pojke. Många har kanske sjungit allsång i "Här är gudagott att vara", vilket är en del av Glunt nummer 25 "Examenssexa på Eklundshof".
Fredrik Lindell fick sångsamlingen av sin mormor, som en gång var Uppsalastudent. Traditionen med gluntsång är annars typisk för manliga studentsångarkretsar. Gunnar Wennerberg skrev dem under sina år som Uppsalastudent. Han var medlem i Juvenalerna, en studentikos sammanslutning som sysslade med soaréer och liknande och han besökte även Uppsalas litterära salonger. Så småningom blev han ledamot i såväl Svenska akademien, som i Musikaliska akademien och Konstakademien. Han blev också politiker, var bland annat ecklesiastikminister i två omgångar.
Och hans "Gluntarne" från 1851 verkar leva vidare. Såväl Juvenalorden som Allmänna sången och inte minst Orphei drängar, OD, sjunger ur samlingen då och då.
Sångsamlingen finns översatt till engelska, finska och isländska, samt esperanto och till viss del även till Grönköpingsspråket transpiranto.
De båda unga gluntsångarna ska inom kort väljas in i styrelsen för Gluntarnas vänner, en intresseförening för denna Uppsaliensiska sångskatt.
– Själv mötte jag gluntsångerna redan i mitt barndomshem och när jag gick realskolan ingick "Här är gudagott att vara" i de femtiotalet sånger som alla skolbarn skulle lära sig, berättar Harald Bolin, som gör sitt sista år som ordförande i föreningen.
Som Uppsalastudent och sångare i OD har han också sjungit Gluntar och han var en av dem som var med och bildade Gluntakademin, som föreningen tidigare hette, 2007.
Under denna höst arrangerar Gluntarnas vänner flera evenemang med anledning av 200-årsjubileet. På onsdag 27 september blir det en Wennerbergafton på skaldens egen nation, Västgöta nation, med föredrag och gluntsång. På Gunnar Wennerbergs födelsedag 2 oktober blir det föredrag på Västgöta nation och fackeltåg från nationen till Wennerbergstatyn i Carolinabacken med efterföljande Gluntsexa som är öppen för alla som förhandsanmäler sig.
Vid universitets födelsedagsfirande 7 oktober kan man också hör gluntsångare i Universitetsaulan och så blir det Wennerbergsgasque på kvällen på Västgöta nation.
Det blir även evenemang i Gunnar Wennerbergs födelsestad Lidköping under hösten och i Stockholm på exempelvis Musikaliska akademien.
Festföremålet själv får sista ordet med ett citat ur Glunt nummer 1 där Glunten och Magistern lär känna varandra och delar funderingar om vad som komma skall under studierna i Uppsala:
"Ja, skål för de kommande år, och så till slut för en evig vår!
Gutår!"