I Aftonbladet Kultur 10/2 skriver Jonas Aghed om Winston Churchill.

Rubriken sattes till ”Churchill – en tyrann”.

I nästa andetag kallas han ”en av 1900-talets största mördare” och jämförs med Hitler och Stalin.

Artikelbild

| Historiskt. Winston Churchill, längst till vänster, på denna världsberömda bild med de tre allierade länderna: dåvarande Sovjetunionen, USA och Storbritannien. Sittande (fr.v.) Winston Churchill med cigarr, Franklin D Roosevelt och Josef Stalin vid Jaltakonferensen (Krimkonferensen) i februari 1945.

En av de illgärningar som Winston får klä skott för är: ”…offrandet av miljontals indier i den bengaliska svälten 1943. Trots tidig varning om svältens antåg, trots att spannmål på väg till Europa enkelt kunde dirigeras om …vägrade Churchill hjälpa indierna.”

Vore detta sant skulle vi behöva omvärdera Winston rejält. Hans insatser för att stoppa världshistoriens grymmaste mordmaskiner Hitler och Stalin skulle då behöva sättas i relief till hans egna förbrytelser i Indien.

Stämmer då anklagelserna? Sant är att den bengaliska hungersnöden var en ohygglig svältkatastrof åren 1943-44 som orsakade ca 2,1 miljoner människors död.

Frågan om orsakerna till katastrofen är omdiskuterad och alls inte enkel att reda ut.

Upprinnelsen var en fruktansvärd cyklon som härjade Bengalen i oktober 1942 och som utöver att döda tusentals människor också förstörde höstskörden av ris vilket gjorde att man konsumerade det ris som skulle ha planterats. Vårskörden blev därför väsentligt mindre än den brukade bli. Därtill hade Japan just invaderat Burma som var en viktig risexportör till regionen och satt igång en flyktingvåg.

Inget av detta kunde Churchill rimligen bära ansvaret för.

När värmeböljan svepte över det hårt pressade Bengalen i maj 1943 dog såväl flyktingar som permanentboende av svält och sjukdomar.

Samtidigt steg priserna på spannmål och andra förnödenheter som en följd av varubristen. Ekonomipristagaren Amartya Sen (1998) har pekat på en annan viktig orsak till hungerkatastrofen, nämligen den ojämna inkomstfördelningen som gjorde att de jordlösa på landsbygden inte hade råd att köpa livsmedel.

Kunde då inte Churchill och britterna ha agerat snabbare och mer effektivt?

Ett problem var fartygskapaciteten som var begränsad under världskriget samt att axelmakternas u-båtar sänkte i snitt ett transportfartyg varannan dag i Indiska Oceanen.

Likväl menar många historiker att de styrandes svar – i London och på plats i Indien – var (alltför) långsamt och åtgärderna inte alltid effektiva under våren och sommaren 1943. Ett ytterligare hinder var då att korruption i förvaltningen gjorde att mycket av hjälpsändningarna inte tillföll de nödlidande.

Hösten 1943 skedde ett skifte. Krigskabinettet beslutade att skicka 200.000 ton spannmål till Indien för att hejda svälten. Det var inte tillräckligt utan vintern 1943-44 genomfördes ännu större insatser under ledning av armén som skötte hjälpsändningarna mer effektivt än den civila förvaltningen.

Vid ett krismöte tillkallat av Churchill själv 14/2 1944 sökte premiärministern få till stånd ökad hjälp till de svältande – utan att planerna för Normandieinvasionen skulle spräckas.

Sanningen är, till skillnad från Agheds historierevisionism, att Churchill inte orsakade svältkatastrofen i Bengalen. Han vare sig ville se indierna döda eller avstod medvetet från att hjälpa. Orsakerna till katastrofen är komplexa.

Det fanns samverkande utbuds- och efterfrågefaktorer och vare sig premiärministern eller den brittiska regeringen hade full handlingsfrihet att stoppa hungersnöden – även om de kunde ha gjort ett bättre jobb.

Aftonbladet Kultur har tyvärr en tradition av att grovt förenkla historiska skeenden och klistra oförtjänta etiketter på historiska personer.

Att kalla Churchill tyrann och massmördare är det senaste övertrampet.

Docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet