Klockan är 04.50 och jag sätter mig spikrak upp i sängen för att sittsova. Det är lungorna: de klarar inte att hålla sig liggande en hel natt. Under mig är det blött eftersom varje hostning får kroppen att släppa ut urin i små djuriska stötar. Jag är gravid för tredje gången och inser att november-mars var fel vald tid att vara höggravid på. Jag är inne på min 46:e sjukdag.

Fem dagar var jag borta från jobbet när det var som värst. Men i övrigt tuffar det på; det går ju att spara sina mindre smickrande fysiska belägenheter till natten. Det går att förtränga att man är gravid några timmar om dagen. Det går att ”halv-jobba”: skippa några möten, tacka nej till några uppdrag, sitta igenom en arbetsdag glåmig och med inte ens hälften av den energi man brukade ha. Man är, ja, kanske 20 procent av sin forna fysiska kapacitet?

Att vara gravid är att uppleva hur organiserat vårt samhälle är efter mannen. Var god fungera som en man eller gör det inte, och då är du sjuk. Ingen kommer att ta emot dig på jobbet med orden: Men är du gravid! Så fantastiskt, grattis, då rullar vi upp de här paragraferna för dig: flexibilitet, ett särskilt medarbetarsamtal och anpassning av arbetssituationen utifrån dina behov. Som gravid får man aldrig vara särskild. Hur särskild man än är i sina nerkissade trosor och sammandragningar.

I SCB:s statistikstaplar är kvinnornas grå färg långt utdragen över männens vinröda. Ungefär två tredjedelar av alla sjukskrivningar startas av kvinnor. Kvinnor är sjukskrivna längre tid. Och 9 procent av kvinnornas sjukskrivningar har sin grund i graviditetsrelaterade sjukdomar.

Sjukdomar.

Men är graviditet en sjukdom? Eller är det här ett feltänk? Om jag sjukskriver mig förlorar jag ju pengar och hamnar ännu längre ner i kvinnofällan. När det tagit mig så lång tid att komma hit, och jag äntligen har fått gå upp i arbetstid? Då hostar jag hellre lungorna ur mig.

Jag är uppväxt med en feminism som inte tar ställning för kvinnokroppens särskildhet. Historiskt sett hade kvinnokampens motståndare använt kvinnans biologi mot henne, som ett vapen för att hålla henne borta från offentligheten. Juridisk likhet snarare än kroppslig skillnad blev en effektiv politisk metod för att förändra. Men till vilket pris? Jag tror att vår tids feministiska politik behöver fråga sig hur ett erkännande av kroppslig olikhet kan se ut, som en realitet, rakt upp och ner, utan livmodermystik.

Evelina Johansson skriver i Ord och Bild 4/17 en intressant essä om feminism, materialitet och kroppens politik. Hon menar att såväl den svenska förlossningskrisen som den hotade aborträtten i vår tid vittnar om ”att ett samhälle som utropar formell jämlikhet utan att erkänna skillnad kommer att få allvarliga kroppsliga konsekvenser för de kroppar vars specificitet inte tagits med i beräkningen när det allmänna goda formulerats”. Kvinnors sjukdomar beskrivs som karaktärssvaghet snarare än en fysisk realitet, menar hon, och upptäcks långt senare än mäns eftersom den manliga anatomin är utgångspunkten för medicinsk forskning. ”Det råder ett slags kroppslig orättvisa mellan kvinnor och män, där kvinnokroppens specificitet både exploateras och förnekas.”

Man föds inte gravid. Man blir det. Och jag kan inte förneka att det påverkar min funktion i samhället. Då vill jag att samhället anpassar sig efter det, utan att klassa mig som sjuk.

Nu ska jag försöka lägga mig ner, som den hostande val jag är. Lungorna har fått en sittpaus. Och jag har i alla fall skrivit en krönika.