Det inkom en fråga till redaktionen: läsaren Jeanette Eriksson har länge funderat över det här med författarpseudonymer. Varför fortsätter vissa författare att skriva under pseudonym trots att deras identitet blivit avslöjad, som paret Alexandra och Alexander Ahndoril som fortsatt med sin pseudonym Lars Kepler? Detta känns som ett mysterium som likt en borttappad trådända kräver en del nystande. Jag börjar med att ringa upp en pålitlig källa inom universitetsvärlden. Eva Heggestad är professor emerita vid litteraturvetenskapliga institutionen här i Uppsala och har forskat om pseudonymer.

– På 1800-talet var det väldigt vanligt att kvinnor skrev under en pseudonym – mer än hälften av de jag har studerat använde sig någon gång utav det greppet, säger hon.

Dels var det så att författarrollen stod i strid med den rådande kvinnorollen. Eva Heggestad menar att kvinnor skulle vara ödmjuka och tillbakadragna och inte ute i offentligheten med sitt namn, så det passade sig inte att kvinnor var författare. Dels hoppades nog kvinnorna på att de genom att skriva under ett manligt namn kunde bli bättre mottagna generellt och av den manliga kritikerkåren. Några författare som följde den senare modellen var Emily Brontë som skrev under namnet Ellis Bell, svenska dramatikern Anne Charlotte Leffler som blev Carlot och författarinnan Victoria Benedictsson som identifierade sig så starkt med sin pseudonym Ernst Ahlgren att namnet till och med hamnade på hennes gravsten.

Artikelbild

| Daniel Sjölin och Jerker Virdborg skrev under pseudonymen Michael Mortimer.

– Men sedan tog såklart inte alla kvinnor mansnamn. Det jag tror är viktigt är att man på den tiden skiljde på sitt privata jag och sin författaridentitet. En pseudonym gav en friare författarpersona, säger Eva Heggestad.

Vissa författare har skapat sina pseudonymer genom anagram, det vill säga att de har kastat om bokstäverna i sitt eget namn. Så sätt blev den amerikanske författaren Edward Gorey till Ogdred Weary. Eller så kan man göra som Anna Wahlenberg och skriva sina böcker under signaturen Rien – "ingenting".

Men hur var det då med de författare som trots ett avslöjande ändå fortsätter att skriva under pseudonym?

– Många använder nog en pseudonym om de skriver i en annan genre än de vanligtvis gör. Alla vet kanske att Daniel Sjölin ger ut en viss typ av böcker men när han då samskriver med Jerker Virdborg så tar de namnet Michael Mortimer av varumärkesskäl, tror Eva Heggestad.

Artikelbild

Efter samtalet med litteraturprofessorn känner jag ett skriande behov av att faktiskt tala med någon av dessa gömda skribenter. Så jag skickar ett mejl till Michael Mortimer. Efter ett kryptiskt svar om att denne nu befinner sig på resane fot beslutas om en telefonintervju. Det är Daniel Sjölin som svarar och säger att han ska koppla in Jerker Virdborg. I slutet av förra året avslöjdes det att det var just de två som stod bakom pseudonymen Michael Mortimer, men då hade det hunnit komma ut en bok av den okände författaren. När jag frågar varför de gick samman under en pseudonym är de inne på samma spår som Eva Heggestad.

– När vi skulle skriva ihop så ville vi göra det under en gemensam plattform. Sedan rör det sig om en väldigt lång berättelse. Vi ville då vara ifred och skriva så länge det var möjligt – utan att störas av intervjuer, säger Daniel Sjölin.

Artikelbild

| Den svenska författarinnan Victoria Benedictsson skrev under namnet Ernst Ahlgren.

– Det finns en viss leda i författarvärlden inför pseudonymer. Pseudonymer är också illa sedda av förlagen. De vill ju ha författare som syns och blir intervjuade. Men för oss och vår kreativitet var det bra, det gav oss en frihet i skrivandet. Sedan är Michael Mortimer en karaktär i bokens handling som öppnade upp för en slags metafiktion, fyller Jerker Virdborg i.

– Det är omöjligt att hålla saker hemliga i den här branschen, men även efter att vi avslöjats har namnet fungerat som ett skyddande skikt mellan oss och resten av världen. Men det var roligt så länge det fick vara hemligt! säger Daniel Sjölin.

Artikelbild

Emily Brontë utgav sin roman "Svindlande höjder" som Ellis Bell.

De talar båda om att man som etablerad författare sätts i ett fack man får svårt att lämna. Bakom en pseudonym kan man krypa ur det facket och få prova någonting nytt.

– Jag kommer nog att fortsätta att skriva under pseudonym. Den här friheten är bara av godo, menar Daniel Sjölin.

Artikelbild

| Författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril skriver böcker som Lars Kepler.

Tanken är onekligen lockande. Att ibland få lämna sitt namn och den man blivit för att för krypa in i det trygga gömstället som är en pseudonym. Om än bara för en stund.