Olrog – vem är det? På 40-, 50- och 60-talen hade det varit en konstig fråga. Då visste ”alla” vem Ulf Peder Olrog var. Det var ju han som skrev de populäraste låtarna som man hörde i radio och på grammofon. Det var han som svarade för underhållningsprogrammen i radio. Och några visste också att det var han som såg till att den folkliga visskatten upptecknades och bevarades.
För några år sen var en fråga i tv-tävlingen Så ska det låta: ”Vilken svensk visdiktare hade Edvard Rosenblom som sitt alter ego?” Inget av lagen visste att svaret var Olrog, trots att gamla erfarna musikerproffs som Anders Berglund och Robert Wells var lagkaptener. En titt i studentnationernas sångböcker visar att det numera bara finns något enstaka nummer som är undertecknat Olrog. Utom på hans egen nation Södermanlands-Nerikes, förstås.
Den charmige, rolige, inspirerande men samtidigt också märkligt tillknäppte personen Ulf Peder Olrog är död sedan länge. Gäller det också visdiktaren, musikanten och forskaren?
Under snart 25 år har jag i många olika sammanhang uppträtt i Cabaret Olrog på arenor av skiftande slag från Nyköping till Uppsala, från Lidingö till Västerbykil. Hos stampubliken, trettio- och fyrtiotalister lever många av Olrogs visor eller lever upp när man hör dem. Men även yngre kan känna igen en del, de har kanske hört Bullfest, bullfest hela da’n på dagis. Från scenen ser jag hur gammal och ung får en injektion av glädje och livslust när de sjunger och klappar takten i de gamla Olroglåtarna. Och fortfarande sänder unga folkmusikforskare tacksamma tankar till Olrog, som metodiskt och praktiskt lade grunden till en systematisk kartläggning av svensk folkvisa och populärmusik. Nej, död är han inte.
Ulf Peder Olrog föddes 1919 av, som han sade, ”fattiga men hederliga föräldrar”. Vaggan stod i Stigtomta utanför Nyköping dit familjen snart flyttade och där han tog studenten 1938. Under gymnasietiden spelade han i Frigge Petterssons orkester på festplatser och dansbanor i omgivningen. Hans genombrottslåt Samling vid pumpen är en livfull skildring av sådana miljöer med stark lokalkolorit:
Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt!
Alfred ha di slaji, så han ligger å blör,
i grusgropa slåss di me Buskhyttaborna,
länsman fick på huve, så ja tror att han dör.
Pumpen, som stod i Buskhyttan, är nu ett kulturminnesmärke i Nyköpings stadsbibliotek.
I en tidig radiointervju jämförde Olrog sitt eget verk med bondkomikernas ”tokiga” låtar. Den första recensenten, i Göteborgs-Posten 1945, tänkte i stället på Albert Engström (och kallade genomgående den okände debutanten för Olreg). Något senare lyssnare associerade till Owe Thörnqvists upplevelser på festplatsen i Vittinge. Olrogs lantligt burleska låtar ingår i en mer än hundraårig underhållningstradition och Owe är den främste av lärjungarna. Hans Rumba i Engelska parken har sin rot hos Olrog. När Owe fått sitt genombrott med visan om Josefsson och pumpen fick han höra Ulf Peders kraxande i luren: ”Nu är vi tre.” Alltså Olrog, Povel och Owe.
I Samling vid pumpen fångar Olrog den sörmländska dialekten, och när han 1938 kom till Uppsala valde han att studera nordiska språk, där dialektforskning då var i ropet. En välvillig förklaring till att Tierp råkar så illa ut i Olrogs visor är att han fäste sig vid hur lustigt ortnamnet kan bringas att låta, med sin kombination av dubbelvokal och dubbelkonsonant.
Samling vid pumpen är en schottis, och liknande hurtiga former dominerar Olrogs melodibeteckningar. Men han hade också öra för latinamerikanska rytmer som tango, rumba, calypso och bossa nova, som han snappade upp under en studie- och bröllopsresa till Västindien 1947. Flera av hans bästa låtar har slow-foxkaraktär.
På nationen startade han en orkester och många låtar var avsedda för dansbandet. Enligt en visa spelade man ”åt grosshandlar Persson i sta’n och på Bällsta föreningslokal, sist på fina hotell för en tia om da’n och för vilda studenter på bal”. På sådana ställen kunde man kasta loss i en Schottis på Valhall, en Sjörövarhambo eller en Boogie-woogie i S:t Eriksgränd, dansa tryckare till U-båt till salu, Violen från Flen och På en liten smutsig bakgård, eller pröva vågade tangosteg i Se Sundbyberg och sedan dö eller ännu djärvare, ta en Rumba i Balders hage och en Samba till Fredrika Bremer.
Andra visor skrevs för spex på nationen eller inom Juvenalorden. Brita Nordlander, senare känd för Uppsalaborna som kommunfullmäktiges ordförande, sjöng Resan till Cytherae i studentskornas lussespex i början av 40-talet. Visan anspelar på Watteaus berömda målning som kombineras med en Robert Högfeldts-tavla där två små troll far till kärlekens ö ”i en liten holk, med nattlinne till segel, havet som en spegel, utan att nån sere’ och utan nån konvoj”. Här som så ofta kunde Olrog smidigt legera ett akademiskt kunskapsstoff med vardagligt språk, romantisk stämning och ironisk attityd. Så kunde en visa som denna bli en schlager som slog, inte minst genom sin sugande slow-foxrytm.
Dityramb i morgonglans blandar greken Anakreon med Vilhelm Ekelund men är framför allt en exakt men burlesk Uppsalaskildring med uppvaknande vid Bäverns gränd och bussutflykt från Fyristorg till Petterslund via Kungsängstull. Att en bostadsrättsförening i det nybyggda Industriområdet utanför den tullen heter Morgonglans är det enda påtagliga minnesmärket över Olrogs gärning i Uppsala.
Det akademiska och studentikosa blev aldrig dominant och uteslöt inte den breda folkliga uppskattningen, som tvärtom kom Olrog till del i rikt mått. Olrogs visor hördes inte bara i radio och på grammofon, de togs också upp på revyscenen. De utnyttjades i dåtidens filmer, i en Uppsaladeckare som Farlig vår (Schottis på Valhall) likaväl som i Ingmar Bergmans melodramatiska kärleksdrama Törst (Mera bruk i baljan, boys).
Olrogs licentiatavhandling Studier i folkets visor, 1951, var en omfattande inventering av både material och problemställningar. Med minutiös, nästan manisk noggrannhet kartlade han skillingtryckens brokiga värld. Detta 1800-talets massmedium var en brygga mellan det äldre beståndet och de nutida traditionsbärarna. Olrog fann också att många skillingtryck var folkliga versioner av höglitterära produkter, dikter av Dalin, Lenngren, Tegnér.
Avhandlingsarbetet ställde Olrog inför ett dilemma: ”I vad mån skall man främst satsa på ytterligare kopiering, katalogisering, materialsamling, vetenskaplig analys eller insamling.” Svenskt visarkiv, som Olrog grundade 1951 med stöd av skeppsredaren Sven Salén, svarade för katalog och analys. Dragspelaren Gnesta-Kalle hjälpte till med att sortera noterna i visor och schlagers och fick handledning av Olrog: ”Å e ni osäkra på vad som e vad så ha i minnet att e de en tolv-fjorton verser innan nån slår ihjäl sej – då e de visa. Går de på två verser å en refräng, då e de schlager.”
Olrog lämnade den akademiska banan, trots att han erbjöds förmånliga villkor för att avrunda sin doktorsavhandling. Han kan ha känt de egna fullständighetskraven som övermäktiga, men framför allt insåg han att vistraditionen höll på att ebba ut. Insamlandet av folkliga visor måste prioriteras.
Med de metoder Olrog renodlade på Svenskt visarkiv kunde man göra bra prognoser: ”Vi kan numera räkna ut att den eller den visan finns där eller där, men forskarna har inte råd – har inte de ca 300 kr som behövs till att fara ut och göra upptagningen.” Och tiden krympte, ”högst 10–15 år har vi på oss”.
Tillsammans med Matts Arnberg och andra inledde han i Radiotjänsts regi ett omfattande inspelningsarbete. Olrog har själv berättat om hur bråttom det var. Från ett ålderdomshem fick han ett magnetofonband där en 95-årig rospigg hade trallat in vad som kunde vara den äldsta versionen av Roslagsvår. När Olrog några veckor senare kom för att få bakgrundsinformation i en intervju hade gubben avlidit.
Det var inte bara visan i sig som han var ute efter. Uppgifter om var visan sjungits, vem eller vilka som burit traditionen, eventuella varianter som kan avslöja medvetna och omedvetna traditionsbrott var nödvändiga om man ville säga något vetenskapligt välgrundat om en folklig visa. Han kritiserade äldre visforskning för dess subjektiva karaktär. Hans egna metoder var övervägande kvantitativa, helt i linje med den nya vågen inom humaniora. Mängden av fakta gjorde det möjligt att urskilja nya kombinationer av omständigheter kring visorna men de förutsatte en påfrestande arbetsinsats.
Med sitt vinnande sätt och sin påhittighet blev Olrog framgångsrik under inspelningsarbetet i Roslagen och den finlandssvenska skärgården. Särskilt Nötö blev en fyndgruva. Han avlockade den 87-åriga Anna ”Sjömor” Lindström 152 förut, även för Nötöborna, okända och icke nedtecknade visor. Och där mötte han den stora traditionsbärerskan Svea Jansson som sjöng in 600 visor, bland dem ett stort antal ballader, alltså visor med ibland medeltida ursprung. Svea Jansson flyttade sedan över till Sverige och var vid sidan av sina insatser för visarkivet även hemhjälp och barnsköterska i det Olrogska hemmet.
Olrog var hemma i den folkliga visans alla genrer, från medeltida ballad över stormaktstidens visor och 1800-talets skillingtryck till samtida schlager. Hans inställning var fördomsfri och saklig. För honom, men inte för äldre forskare, var det inte generande att i en tidningsnotis konstatera att melodin till Du gamla, du fria redan på 1600-talet sjungits i Danmark med textinledningen ”Og Greven har sovet hos Jomfrun i Nat. Kom-fal-de-ral-de-ra.” (DN 2/2 1960)
När Olrog överraskande lämnade visforskningen och knöts till radions underhållningsavdelning etablerade han 1961 Tio i topp med estetikdocenten Teddy Brunius som kompanjon. De lanserade en mätutrustning, mentometern, som gjorde det möjligt för publiken att trycka fram sin favorit till första plats. Tio i topp var ett uttryck för Olrogs förtjusning i siffror och statistiska sammanhang. Men, säger Brunius, man fick lov att ändra något på reglerna, eftersom Anita Lindblom dröjde sig kvar hela fem veckor med Sån’t är livet.
Olrog utsågs till programchef 1971, men bristande ledaregenskaper, pressande förhållanden på arbetsplatsen och depressiva tendenser gjorde hans situation omöjlig. Medarbetares och vänners vittnesmål från de sista åren är en sorgesam läsning. Vintern 1972 valde han att avsluta ett liv som varit fyllt av musikantiska framgångar och framstående forskningsinsatser och som gett så många andra människor kunskaper, inspiration och livsglädje.
Christer Åsberg är professor, tidigare huvudsekreterare i Bibelkommissionen. Han har skrivit dagsverser i UNT, ”Montanus”, och uppträder även i Cabaret Olrog.