François Ozon har gjort sig ett namn på att göra psykologiskt djuplodande filmer, som ”Swimmingpool”, ”Bakom stängda dörrar” och ”Isabelle”. I sin senaste film ”En ny flickvän” – efter Ruth Rendells bok – blir han dock både otydlig och övertydlig, på ett sätt som skymmer den goda intentionen med filmen, att som en svensk kung en gång sade: ”må var och en bli salig på sin fason”. Detta är en film som är garanterat hbtq-certifierad.
Claire och Laura blir i unga år bästisar på det där sättet som man bara blir på film och i böcker. De svär evig vänskap. Och de lyckas hålla det, alltid tillsammans och nära, till och med när Laura gifter sig med David. Hon dör dock en kort tid senare och lämnar efter sig maken och nyfödda Lucie. Claire, också hon gift, rycker dock in för att göra en insats. Första besöket hemma hos den ensamme fadern bjuder dock på en chock för henne.
När hon väl vant sig börjar hon ett dubbelliv, något som blir allt svårare att hemlighålla och situationen blir vartefter ohållbar...
Det är svårt att veta hur mycket man kan avslöja för att inte förstöra de överraskningsmoment som filmen bjuder på. Samtidigt har han gjort en mestadels övertydlig historia. Man förstår tidigt vart det ska hän och sedan berättar han från A till Ö. Det gör att det blir svårt att ta det på allvar hela tiden. Detta särskilt som Romain Duras blir så karikerande. Dessutom väljer Ozon att hoppa över mycket av de psykologiska spår han kunnat följa om han valt att borra djupare i dessa.
Då är svenska filmen ”Någoting måste gå sönder” med Saga Bauer i huvudrollen en mycket bättre film att skildra transpersoner. Där känner man att ”ämnet” och personerna är valda med omsorg och omtanke, inte som något som tänkas ligga i tiden och som förhoppningsvis skulle utmana.
Synd på ett bra uppslag och synd på Francois Ozon.