Kan man säga vad som skapar ondska? Vilka faktorer som slutligen avgör vem som blir en diktator? Förmodligen inte så enkelt, men långfilmsdebuterande amerikanen Brady Corbet försöker i sin berättelse om unge Prescott.
Tiden är 1918 och Prescotts far är inblandad i fredsprocessen efter första världskriget som medlem i president Wilsons delegation. Det är sega och utdragna förhandlingar och under tiden bor familjen i ett stort hus på franska landsbygden. Hans mor är dotter tull en tysk missionär och hängivet religiös. Vartefter tiden går börjar Prescott få ett alltmer lynnigt humör och vredesutbrotten blir alltmer ondskefulla. ..
Tjugosjuårige regissören Brady Corbet, som också gjort manuset, har studerat barndom och uppväxt hos flera av 1900-talets diktatorer och sett många likheter. Av dessa har han gjort en fiktiv berättelse som på många sätt skulle kunna ha varit sann. Fast självklart krävs det en mängd ytterligare faktorer för att en riktigt betydande och destruktiv ledargestalt ska nå ända fram. Men man kan ju tänka sig dem i mindre sammanhang, som företagsledare, rektorer, chefer. ..
Något problem att förstå varför Prescott reagerar på sin omgivning är det inte. Hans far är för det mesta frånvarande och djupt inriktad på de viktiga förhandlingarna. Modern flyr alltmer in i religionens labyrinter och äktenskapet verkar kärlekslöst. Prescotts närmaste kontakter blir med husan och en ung kvinna som kommer för att lära honom franska. Men även dem låter han offra när de inte följer hans nycker.
Brady blandar mellan spelscener och journalfilmer från tiden. Detta fungerar riktigt bra och han har dessutom en stark känsla för suggestivt bildberättande. Miljöerna är fint fångade och förstärker de mörka stämningarna ordentligt. Stundtals tycker man sig se en skräckfilm och det är bar att vänta på spökerierna. Scott Walkers musik bidrar starkt till detta också. Det kan någonstans kännas som att Corbet & Walker är något av Peter Greenaway & Michael Nyman light.
Skådespeleriet är fint, möjligen inverkar det på Corbets känsla för regi att han är skådespelare själv. Tom Sweet är bra som det farliga barnet, hans mor spelas dovt och precist av Bérénice Bejo liksom fadern av Liam Cunningham (ser Davos i ”Game of thrones”). I mindre roller finns Robert Pattinson och Stacy Martin.
Fast något riktigt svar på det som verkar vara Brady Corbets tes om ondska får man inte tyvärr. Men snyggt är det och stämningsfullt.