Efter 19 år och fem filmer har ”Mission Impossible”-serien etablerat sig som en trofast leverantör av konspiratorisk action. Även handlingen är pålitlig: den underjordiska, internationella organisationen Syndikatet verkar ligga bakom allt från inbördeskrig till flygplans- och börskrascher.
Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans vänner måste än en gång hoppa från flygplan, åka motorcykel, maskera sig och genomföra ett till synes omöjligt inbrott för att stoppa en avhoppad agent som fått storhetsvansinne. Samtidigt har myndigheterna tröttnat på Hunts oortodoxa metoder och hotar att stänga ner deras verksamhet. Men i en värld som allt mer förlitar sig på kontorsnissar och teknologi visar Ethan Hunt att det fortfarande behövs någon som kan dela ut ett par rejäla knogmackor.
När övriga Hollywood alltmer vänder sig bort från det gamla Europa och mot Asien så gör ”Rogue Nation” tvärtom. Vi får resa till Wien för att se en uppsättning av Puccini-operan Turandot, till London, Paris och Casablanca i Marocco. Även skurkarna tillhör Kalla Krigets vintagekollektion: resliga, vithåriga nordeuropéer som inte slösar med orden – däribland svensktalande Janek ”benknäckaren” Vinter (Jens Hultén), med favoritfrasen ”nu ska vi se vad du är gjord av”.
Det finns en trotsig charm i allt detta, precis som i den konspiratoriska känslan av telefonkiosksamtal och fladdrande skuggor i pelargångar. Samt den naggande frågan: Vem kan Hunt egentligen lita på?
Tom Cruise gör ett gediget jobb – ned till minsta stunt – och lämnar plats för birollerna att fylla filmen med färg. Simon Pegg är tokrolig som Hunts spattige vän Benji Dunn, och svenska Rebecca Ferguson (känd från ”Nya Tider”) gör sig riktigt bra som konkurrerande agent och femme fatale. Skurken Lane (Sean Harris) är läskig, med en väsande röst som påminner om Mr. Burns i Simpsons, men hans motiv förblir tyvärr ganska oklara.
Filmen påminner mer om James Bond än Hitchcock, och handlingen är ibland medvetet matinéfånig. Vilket är mysigt men det känns också som en missad chans. De hade gärna fått trycka hårdare på konspirationsdelen, som antydningen att Syndikatet kanske bara är Hunts hjärnspöke.
Mycket av handlingen känns också som genomtuggade James Bond-teman, ned till CIA:s misstänksamhet mot Hunts intentioner. Men actionscenerna levererar, och serien kommer definitivt att leva vidare – kanske till och med den dag när Tom Cruise kastar in handduken.