I botten är E L James böcker som vilken Hjärtebiblioteket som helst. Hennes kommersiella genidrag var att krydda berättelsen med BDSM light (Bondage Domination Sado Masochism). Övergripande är det som vilken schablonfylld saga och kärlekshistoria som helst: flickan av folket träffar den rike prinsen och ljuv (nåja) musik uppstår. För man kan inte klaga på huvudpersonerna; Anastasia Steele är 21-årig oskuld och Christian Grey egenskapad miljardär vid 27, plus att han kan spela piano, är bildad och vrålsnygg.
Ok, han är lite knepig och har ett mörkt förflutet. Men han är generös och visst kan man väl ta lite pisk när han ju ändå ger presenter som en ny bil. Och det är ju varje kvinnas dröm att göra om och ”rädda” män som hamnat fel, se bara på all fascination för morddömda män i fängelse, ju värre desto bättre.
Fenomenet ”Fifty shades of Grey, med alla dess avläggare i genren, är egentligen mycket mer intressant än både böckerna och filmen. Vad står det för att en tid som vi hoppats skulle bli alltmer upplyst och jämställd genererar mångmiljonsäljare när det kommer till att skildra underkastelse och dominans. Psykologer och filosofer må spekulera i om det är en del av människans väsen som flockvarelse att ha en tydlig rangordning för att fungera, och det här är konsekvensen och en möjlig motrörelse mot jämställdhet, eller för att man lever ut det hela sexuellt i stället för i dagishämtning och städning. Fast det har sagts från sammanslutningar för BDSM att förhållandet i boken snarare bör liknas med maktmissbruk och fysisk och psykisk misshandel än medel för sexuell njutning. Så känns också filmen även om Anastasia på porrfilmsvis börjar stöna så fort det drar ihop sig.
Främst rör det sig om kvinnor som får underordna sig, även om författaren Sacher-Masoch på sin tid förevigade sitt namn som fenomen med boken ”Venus i päls”, där det var mannen som dominerades. I litteraturen är det också så att män hamnar på båda sidorna, även Christian Grey har ju ett förflutet som ”undergiven”. Och det är väl egentligen utforskandet av hans mörka sidor och Anastasias läkande förmåga som är berättelsens motor.
Regissören Sam Taylor-Johnson (som är en kvinna) vågade ta utmaningen trots en kort meritlista. Hon har gjort ett bra jobb utifrån förutsättningarna. Här finns en del värme och humor inlagda som lyfter filmen en del. Och valet av Dakota Johnson var en lyckträff, hon får filmen att leva i de flesta scener hon är med i. Jamie Dornan är okej som Christian.
Fast bortsett från att det kan kittla med passion och tidigare tabun så blir det snudd på långtråkigt med över två timmar av detta. Då märks det hur tunn berättelsen är.