Filmen inleds med en massdemonstration som urartar i kravaller och blod när den möts av polisen. Det hela är högst dramatiskt och man sitter i spänd förväntan. Men så ropar någon ”bryt” och det visar sig vara en film i filmen. Hon som ropar är Margherita, en kvinna i kris, med allt.
Jobbet som regissör är kaotiskt, äktenskapet kraschat, mamman ligger för döden. Det är egentligen ingenting som fungerar i henens liv, professionellt eller privat. Inte konstigt att man filmen igenom har känslan att nu spricker det, nu exploderar hon.
Man måste ju inte tycka att huvudpersonen är sympatisk, eller lyckad, eller föredöme. Det vore orimligt. Margherita (spelad av Margherita Buy) framstår precis som hon känner. Hon är i många stunder otrevlig, osympatisk och neurotisk. Vem skulle inte det i samma situation? Särskilt som den huvudrollsinnehavare hon fått på halsen för att få till lite Hollywoodglans är en lika oduglig som arrogant föredetting, förträffligt spelad av John Torturro. Denne hamnar ibland i rena buskisscener men roar bra samtidigt.
Den som håller sig lugn och samlad, ett slags nav för tillvaron är Mamman, suveränt spelad av Guilia Lazzarini. Hon vet att hon ska dö men orkar vara ett stöd för sina närmaste med en mild och varm humor.
Regissören Nanni Moretti försöker säga mycket med sin film, både om konstnärligt skapande och mänskligt tillkortakommande, vilket ger ett spretigt intryck samtidigt som han också får ett brett spektra. En film inuti en film, yrkesliv som krockar med privatliv, det oundvikliga mötet med döden, ja det är en hel del att tugga i sig, men mest nyttiga fibrer.