Vi säger emellanåt att människan är ett flockdjur, men tar kanske sällan tanken längre än så. Mycket av vårt beteende kan ju annars bli förståeligt utifrån den aspekten. Det är bara att studera andra arters uppförande för att bli mer kunniga. De svaga stöts ut, det gäller att hålla sig väl med majoriteten för att inte själv bli drabbad till exempel.
Någon som velat utforska detta tydligare är regissören Beata Gårdeler som verkar ha lånat de yttre betingelserna från ett verkligt fall för några år sedan då en ung flicka anmälde en våldtäkt men fick hela bygden emot sig och blev ett än större offer. Men detta kunde ha utspelats var som och när som helst.
Femtonåriga Jennifer anmäler jämnåriga Alex för ett övergrepp på skoltoaletten. Hon får genomgå alla helvetets kval på vägen, från pojkens mamma som chockat välmenande menar "att nu kramar vi om varandra och går vidare" till grovt våld riktat mot hennes familj. Alla som hon trott på tidigare sviker; kamraterna, lärarna, polisen, prästen, styvpappan, alla...
Berättelsen börjar på ett bröllop i det lilla norrbottniska ska samhället där alla tycks känna alla. Mitt i den lite bullriga glädjen märks att för två personer finns ingen glädje i festligheterna. De kommer allt oftare i närbild och en dov stämning börjar sprida sig i filmen, även om ingen av deltagarna låter något märkas.
Gårdeler arbetar med små medel, dröjande kameraåkningar, stillastående kamera och handkamera. Just frånvaron av spekulativa scener gör det hela än verkligare och därmed mer berörande. Personerna känns mer som riktiga karaktärer och mindre som skådespelare. Det vilar emellanåt en känsla av dokumentär över det hela. Inte minst gäller det den lågmälda men starkt laddade rättegångsscenen, så långt från den action som kännetecknar amerikanska diton. Här ställs frågorna stillsamt men genomborrande och man lider med både Jennifer och Alex.
De inblandade skildras utan sentimentalitet eller förskönanden. Det gör att man drabbas från filmens första sekund till den sista. Jennifers familj är redan tidigare stigmatiserad i samhället och har därmed just ingen chans att upprätta sig när drevet drar igång. Trovärdigheten är hög när trakasserierna eskalerar, och det är lätt att se hur saker kan bli så här om de inte stoppas tidigt. Inte minst gäller det de ofta okontrollerbara social medierna.
Fatime Azemi i huvudrollen gör ett bra porträtt av en utsatt tonåring, Alexs mamma fångas fint av Eva Melander, Henrik Dorsin är ovanligt nedtonad och de övriga bidrar även de till det realistiska intrycket.