Lördag 7 mars är det 50 år sedan den första protestmarschen började gå från staden Selma till Montgomery i Alabama, USA. Platsen var vald med omsorg – i den rasistiska söderns hjärta – där Alabamas guvernör, George Wallace, och Selmas sheriff, Jim Clark, mötte icke-våldsprotesten med batonger och tårgas. Myndigheternas våldsamma agerande skapade nationella rubriker och ökade sympatin för medborgarrättskampen. Martin Luther King Jr ledde ytterligare två marscher, som resulterade i att president Lyndon B Johnson skapade lagen som skulle garantera de svartas rösträtt i USA.
I filmen ”Selma” får vi följa Martin Luther King (David Oyelowo) från det att han tar emot Nobels fredspris i Oslo i december 1964, till att den sista av marscherna når Montgomery 1965. Detta är medborgarrättsrörelsens klimax, och Martin Luther King är i centrum. Han förhandlar med presidenten, mottar flera dödshot, och jagas av FBI-chefen J. Edgar Hoover. Han har även motståndare inom de svartas rörelse, allt från Malcolm X som menar att de måste använda mer våld, till The Student Nonviolent Coordinating Committee som menar att protesterna är ett media-stunt som aldrig kommer att skapa långvarig förändring.
Men även om Martin Luther King var i centrum, var medborgarrättskampen en folkrörelse, och ledarskapet var månghövdat. Detta är något som regissören Ava DuVernay skildrar väl i ”Selma”. Hon är relativt trogen den verkliga historien, bland annat genom att vi får ta del av loggarna från FBI:s inspelningar av Martin Luther Kings telefonsamtal, och hon faller inte i fällan att göra huvudpersonen till en närmast övermänsklig hjälte, något som är så vanligt i biografiska filmer. I stället visas den ansträngda relationen mellan Martin Luther King och hans fru Coretta Scott King (Carmen Ejogo) och spänningarna som fanns inom ledarskiktet i medborgarrättsrörelsen, exempelvis mellan Martin Luther King och John Lewis (Stephan James), den enda av de högsta ledarna som fortfarande lever i dag.
Med John Legends och Commons ”Glory” fick filmen en Oscar för bästa originalsång, och musiken spelar en viktig roll. Med allt från gospelsångaren Mahalia Jackson, till en modern rapartist som Commons, så skapas ett soundtrack till de svartas kamp mot rasismen. Och på något sätt märks det genom hela filmen att det här inte är över. Regissören är svart, musiken är svart, och givetvis är de flesta skådespelare svarta, och det märks att filmteamet inte anser att ”Selma” bara var en historisk händelse, utan en viktig del i en kamp som fortfarande pågår.