En väska packas i närbild. En hastig avskedskram. Efter två år på ungdomsfängelse kommer John ut i friheten. Och hem igen. ..
Debutanten Magnus von Horn berättar i lugnt och detaljerat tempo en historia som äter sig in och lever sitt eget liv efter att man sett filmen. Han låter saker ta sin tid, låter sinnet vila ut i bilderna, ofta med statisk kamera. Det glesbefolkade landskapet blir till en relief för de känslor och ord som inte blir sagda. Han dröjer till långt in i filmen att berätta vad som egentligen har hänt. Det gör att man tar in John mer förutsättningslöst, utan att döma. Därför ska jag försöka undvika det här också.
Att det inte var någon bra idé att komma tillbaka till hembygden, till samma skola och gamla ”kompisar” står klart rätt snabbt ändå. Man kan undra hur berörda myndigheter tänkte. Det är förstås inte lätt för någon att bryta upp helt heller. ”Jag vill bara inte vara ensam” utbrister John vid en direkt fråga.
Han far (någon mor syns inte till) driver ett jordbruk och tar hand om sin mer eller mindre demente far. Alltså inte lätt att bara flytta. Men John blir utstött direkt och det drabbar också hans familj, inte minst lillebror som vartefter tar parti för de andra. Alltmer desperat och utsatt för något som liknar en lynchmobb börjar ilskan att växa sig starkare. De vuxna – grannar, skolpersonal och föräldrar står handfallna. Ska han lyckas stå emot. ..
Artisten Ulric Munther är bra som John. Han lyckas fånga in en person med problem men som kan komma rätt igen. Han spelar aldrig över utan hittar ett precist och sparsmakat spelsätt som är perfekt. Man känner med honom från start, även om det finns något som skaver.
Någon som berör än mer just med sitt underspel är Mats Blomgren som pappan. Dennes tysta förtvivlan och tappra försök att få livet att bli något så när normalt igen griper tag direkt. Denne skådespelare gör sitt livs roll här, bara hur bra som helst. Man förstår helt enkelt inte hur denne förälder klarar av att stiga upp ur sängen varje dag.
Det är ett starkt drama, i stil med ”Flocken” som Magnus von Horn har åstadkommit. Hela dramat lever kvar i sinnet efteråt och det är en film som borde visas på skolor. Här finns många frågor att ta tag i och slutet gör att man kan starta bra diskussioner om många saker, inte minst moraliska och livsfilosofiska. Det finns överhuvudtaget något autentiskt och äkta i hur Magnus von Horn skildrar människorna och deras skröplighet och sorg.