En hämnare steg av tåget. En mer ikonisk filminledning får man leta efter. I "En man steg av tåget" (1955) är det Spencer Tracy som landar i en småstad med ett dunkelt förflutet. I "Trasdockan" från samma år tar Robert Mitchums psykopatpredikant plats bland bybor och deras förflutna.Här är det Kate Winslet i rollen som Tilly som kliver av tåget i en dammig håla i ett australiensiskt 1950-tal. Hon känner väl igen sig och hon är beväpnad med en symaskin.
Här i hembyn har hon inte varit sedan hon tvingades lämna den som tioåring. Hon kavlar upp ärmarna för att ta hand om sin sjuka och förvirrade mor, gestaltad av Judy Davies. Det visar sig att under sin ofrivilliga exil har Tilly blivit en fullärd sömmerska av världsklass. Hennes klänningar kan bokstavligen få det lokala basebolllaget på fall – och även deras motståndare. Tillys sömnadskonst blir hennes vapen när hon ska ta itu med sitt förflutna.
Hon har ett mycket oklart barndomsminne att hantera. Är det möjligen så att hon är en mördare? De övriga i byn, varav de flesta kan rymmas inom begreppet original, verkar hata henne. Men Tilly syr klänningar som lyfter fram bärarens mesta tillgångar och förverkligar dennes inre drömmar om vem hen vill vara. Hon skapar därmed förmildrande omständigheter för sig själv och rör om i byns lilla unkna ankdamm av fördomar, förutfattade meningar och annat klägg som kan växa till sig i stillastående miljöer.
Detta är en film som genremässigt spretar åt flera håll. Bygdespelskomiken är som hämtad från valfri Åsa-Nissefilm. Nästan varje rollfigur är en karikatyr. Som exempelvis den onda småskolelärarinnan med vita hårda lockar i pannan, den hysteriskt fisförnäma uppkomlingsfrun och den översinnligt snälla och starka före detta värstingen som vill bli Tillys kille. Romantiken i handlingen är som hämtad från filmklassiker som "Broarna i Madison County" med åtminstone en sensuell kyss i bild och hämndens intrigtrådar med rötter ur ett skamligt förflutet är värdiga vilket Shakespearedrama som helst. Ett Shakespearedrama är faktiskt med i slutet, nämligen "Macbeth" som ska spelas av det lokala teatersällskapet.
Men filmikoniska inledningar och ett Shakespearedrama som en bisats i handlingen skapar inte automatiskt någon bra film. Det blir lite övertydligt när hämndtemat gnuggas in i biobesökaren på detta sätt.
"The dressmaker" är bitvis underhållande, men är det en komedi? Eller ett drama? Eller ett bygdespel? En mordgåta? Filmen vindlar iväg på ostadiga och spretiga berättarben.